Ibland hjälper det att prata om sina problem. När jag beklagade mig över mina dåliga
sladdar inatt, räckte en kollega över en sladd och sa att jag kunde få
den. Han hade fått den med sina lurar, och själv körde han trådlöst.
Såna arbetskamrater vill man ha. Jag bara njöt resten av natten. Allt
skrap och annat glapp var borta, och ljudet var dessutom betydligt
bättre än i sladdarna jag hade använt dom senaste nätterna. Skulle
höljet lossna på den här lär jag köpa isoleringstejp istället för att
slänga sladden. Det är verkligen inte lätt att veta vilka sladdar man
ska köpa för att få samma kvalitet. Jag misstänker att priset inte är
någon garanti, och det skulle gräma mig riktigt mycket att köpa dyra
sladdar som ändå inte fungerade något vidare. Eftersom dom bästa
hittills har följt med lurarna tänkte jag kolla om företagen som säljer
dom har extra sladdar, men ännu har jag inte hittat några. Här hemma var
dagens problem Internet, eller snarare bristen på detsamma. Det gamla
modemet fick jag ofta starta om, men sedan jag köpte ett nytt har jag
blivit bortskämd med att det fungerar klockrent. När det inte hjälpte
hade jag den här gången tillgång till nätet på telefonen, och kunde
kolla upp Bredbandsbolagets driftstörningar. Det är ju praktiskt att
veta om felet ligger hos mig eller någon annanstans. Det visade sig mycket riktigt att det var dom som hade problem i Nybro, och strax efteråt kom Internet tillbaka. Det var jag som för en gångs skull hade stigit upp för tidigt. Plötsligt händer det.
tisdag 31 januari 2017
måndag 30 januari 2017
Sladdar.
Jag hade en så bra sladd mellan Ipod och
lurar på jobbet, att jag fortsatte använda den fast höljet gav upp. Jag
försökte först slita av sladden, men när den höll för mina försök fick
den hänga med. Till slut insåg jag att det nog var i snålaste laget att
fortsätta använda en sån sladd. Den fastnade i tröjan och skavde mot
nacken. Att byta ut den visade sig vara svårare än jag hade trott, fast
jag hade flera sladdar i reserv här hemma. För det första glömmer jag
alltid att kolla så sladdarna jag köper passar i lurarna. Uttaget på dom
sitter i en fördjupning, och många sladdar är för tjocka direkt
innanför själva stiftet. Vad det beror på att det låter som om det vore
glapp i vissa nya sladdar fattar jag inte alls. Det är lite svårt att
sitta blickstilla med huvudet när man jobbar, och att ljudet kommer och
går kan göra mig galen.
söndag 29 januari 2017
Födelsedagsmiddag.
Svägerskan ringde redan vid middagstid igår och meddelade att hon och
maken skulle bli sena. Han jobbade, och dom var en man kort, så dom
kunde omöjligt hinna stänga vid den tid dom hade tänkt. För mig var i
vanlig ordning det stora problemet att svara i telefonen när hon ringde.
Jag fattar verkligen inte vad jag gör för fel. Jag ser på skärmen att
jag har fått kontakt, men så fort jag håller den mot örat surrar det och
kopplas bort. Min rutin är numera att gå till inkommande samtal och
ringa upp personen som just har ringt mig. Brorsonens födelsedagsmiddag
kom igång någon timme senare än planerat, men hungern lär ju vara den
bästa kryddan. Till kaffet blev det Daimtårta. När det var godis
inblandat kunde till och med jag tycka att tårta var gott. Så mer eller
mindre tvingade jag mina gäster att provspela mitt nya spel. Det tog en
stund att sätta sig in i, men efteråt tog vi en omgång av vårt vanliga
frågespel. När mina generationskamrater hade åkt hem, var ungdomarna
kvar och spelade ett par timmar till. Nu går både tvättmaskin och
diskmaskin för fullt här. Återstår bara att plocka lite och att diska
några större saker för hand. Och besticken då. Dom jag kör varv på varv i
diskmaskinen har en tendens att bli fula, så när det kommer folk tar
jag fram andra bestick som jag diskar för hand.
lördag 28 januari 2017
Vänförfrågningar.
Dom jag vanligtvis får vänförfrågningar
från på Facebook är utländska män. Det är lite oklart hur dom har hittat
just mig, men stundtals verkar det vara som med reklammailen jag får.
Dom känns ofta missriktade. Den senaste veckan har det varit svenska män
som har skickat vänförfrågningar. Den förste hade en presentationsbild
som föreställde Putin, om jag har förstått informationen jag har fått i
efterhand rätt. Namnet lät inte heller bekant, så jag var på väg att
plocka bort honom lika snabbt som jag gör med dom utländska. Så såg jag
att vi hade flera gemensamma vänner på Kährs, och beslöt mig för att
forska vidare. Som tur var hade han inte hårdare säkerhetsinställningar
än att jag kunde se hans övriga foton, och då kände jag igen en av mina
nyare arbetskamrater. Några dagar senare hände samma sak igen. Den
killen hade någon typ av staty i presentationen. Vår enda gemensamma vän
var killen som hade frågat tidigare i veckan, men det fick mig i alla
fall att kolla upp honom närmare med samma resultat. Min undran är om
dom tror att jag vet vad dom heter i efternamn, så jag ska känna igen
namnet, när dom varken har en presentationsbild som liknar dom eller
lämnar något meddelande. Den första killen fick jag faktiskt till att
ändra sitt foto.
fredag 27 januari 2017
Kvantum.
När jag kom till jobbet i onsdags kväll var baklyset på cykeln släckt, fast jag var hundra på att jag hade tänt det. En kille tipsade mig en gång om att det är batterierna som hoppar loss, så det blir glapp. Hem på morgonen tog jag mig utan att det slocknade, men jag får väl ändå komma ihåg att kolla upp det. Det tar ju inte många minuter, och det vore retfullt att få böter för det. Speciellt som det är det lyset som går på batteri, och inte det fram, som jag får trampa själv med hjälp av dynamon. När jag kom till Kvantum igår var Oboy-burkarna utbytta mot lika billiga kaffeburkar. Dom var jag nästan säker på att jag inte behövde, men tydligen har jag fått pippi på burkar, för det följde med ett par hem i alla fall. Varför dom byter förpackningar på saker och ting har jag aldrig fattat riktigt. Den här gången var det mina halstabletter som jag inte hittade, eftersom påsen hade bytt utseende. Med strumporna jag använder hemma hade jag tur. Jag var rädd att dom inte skulle finnas kvar, nu när jag hade upptäckt att jag behövde två par till. Helst vill jag ha alla i samma färg, för att slippa para ihop dom efter tvätt. Just i den färgen fanns det ett tvåpack kvar. Mina nyaste medarbetare på jobbet lär sig snabbt. När någon frågar hur läget är, brukar jag svara "förtvivlat". Inatt mötte jag en liten tjej som sa: "Hur är läget? Förtvivlat eller?" Hon känner mig redan.
torsdag 26 januari 2017
Torsdag.
Jag vill inte påstå att mina arbetsgivare är snåla, men under våren har dom lagt in mertid för oss den sista torsdagen varje månad, för att slippa betala ut övertidsersättning. Helgen som närmar sig var alltså tänkt att bli kortare än vanligt, men jag lyckades få semester på söndag. Därför infaller den bara lite senare än annars, och jag jobbar inte mer än tre nätter nästa vecka mot fem den här. Eftersom jag väntar besök på lördag passade jag på att få uträttat så mycket som möjligt i samband med morgonens besök hos frissan. Jag började redan igår kväll med att cykla runt förpackningsåtervinningen på vägen till jobbet. Det var lite läskigt att ge sig ut till Åkrahällskolans parkering så sent på kvällen, men inte lika otäckt som en gång i somras när jag gjorde likadant. Då stod där en utländsk långtradare parkerad, och utanför stod chauffören och rökte. Så länge man är ensam kan det förhoppningsvis inte hända så mycket. När jag såg mig omkring igår upptäckte jag en långtradare borta vid ungarnas skateboardbana, men i kylan som rådde syntes inte föraren till. I morse fortsatte jag från frissan till posten och hämtade ett paket och sedan till Kvantum och handlade. Nu behöver jag bara städa lite imorgon och laga mat på lördag. Och överleva en natt till på jobbet innan jag tar helg förstås.
onsdag 25 januari 2017
Ryggsäcken.
Min gamla ryggsäck var mest som en påse. Sedan jag började ha sladden med hörlurar i telefonen, ville jag inte bara slänga ner den där. Jag hade en känsla av att jag skulle slita sönder den där sladden ganska snabbt, om den fastnade i andra grejor. Det fanns ett fack på utsidan, men det var aningen för litet enligt mig. Jag kunde aldrig bara släppa ner telefonen där, utan fick trixa lite för att den skulle få plats. Därför blev det bättre när fodret på ryggsäcken gick sönder. Då blev det en egen ficka innanför det, som var hur stor som helst. Väskan var alltså tämligen slut, men jag har ändå inte kommit mig för att slänga den, sedan jag köpte en ny. Framför allt för att jag är rädd att komma på när det är för sent att jag har glömt att plocka ur någonting. Den verkar tom, men det kan säkert gömma sig någonting viktigt någonstans där jag inte har letat.
tisdag 24 januari 2017
Tjugofjärde januari.
Från början av åttiotalet nämner jag ett par gånger i dagboken detta
datum en flicka som fick ett kort liv kantat av sjukdom. Hon fick
specialistvård i Malmö 1981 och i Lund 1983. Jag har ingen riktig koll
på vad hon led av, men jag minns att hon fick kortison, som gjorde att
hon svullnade upp. 1982 fick hon en son, och graviditeten hade tydligen
positiv effekt på sjukdomen. Fast jag misstänker att han föddes ganska
tidigt, för det tog ett par månader innan dom fick hem honom. När han
var tretton gick hans mamma bort ett par veckor innan hon skulle ha
fyllt 41.
Både 1987 och 1988 löste jag Kryzz tillsammans med mamma den tjugofjärde januari. Vi brukade lyssna på Melodikrysset på radion, och det här var en tv-variant. Jag googlade mig fram till att programmet sändes i åtta år. Ibland spelade vi vanliga brädfrågespel också. Jag minns framför allt hur mamma kunde hetsa upp sig och undra hur sjutton pappa visste ett eller annat, som han svarade rätt på. Fenomenet har gått i arv. Hans sonson chockar numera genom att känna igen all världens flaggor.
För fjorton år sedan var jag med jobbet i Orrefors på hyttsill. På kortet är jag i full färd med att blåsa glas. Man fick prova på att gravera också. Det glaset fick man ta med sig hem, men jag råkade slå sönder mitt vid bytet från buss till cykel när jag kom hem till Nybro. Om det hade med alkoholkonsumtionen att göra ska jag låta vara osagt. Jag är hyfsat klumpig även när jag är nykter.
Både 1987 och 1988 löste jag Kryzz tillsammans med mamma den tjugofjärde januari. Vi brukade lyssna på Melodikrysset på radion, och det här var en tv-variant. Jag googlade mig fram till att programmet sändes i åtta år. Ibland spelade vi vanliga brädfrågespel också. Jag minns framför allt hur mamma kunde hetsa upp sig och undra hur sjutton pappa visste ett eller annat, som han svarade rätt på. Fenomenet har gått i arv. Hans sonson chockar numera genom att känna igen all världens flaggor.
För fjorton år sedan var jag med jobbet i Orrefors på hyttsill. På kortet är jag i full färd med att blåsa glas. Man fick prova på att gravera också. Det glaset fick man ta med sig hem, men jag råkade slå sönder mitt vid bytet från buss till cykel när jag kom hem till Nybro. Om det hade med alkoholkonsumtionen att göra ska jag låta vara osagt. Jag är hyfsat klumpig även när jag är nykter.
måndag 23 januari 2017
Morgontidningen.
Jag tycker alltid att det är svårt att se in i bilar. När någon tutar på
mig, och jag bara ser att någon vinkar, kan jag fundera länge efteråt
på vem det var. Kvällar och morgnar, när jag går till och från jobbet,
är det dessutom mörkt större delen av året, och det gör förstås inte
saken bättre. Brorsonens bil står parkerad längs vägen jag går, och en
kväll missade jag att han och hans sambo satt i den. Sedan dess är jag
noga med att kolla, och i morse tyckte jag bestämt att det satt någon i
förarsätet. Jag trodde först att det var inbillning, men det visade sig
att det var sambon som just hade kommit hem från sitt jobb som
tidningsbud. Vi surrade en kvart, innan jag fortsatte hem till min egen
morgontidning. På morgonen snabbkollar jag bara dödsannonserna. Dom
brukar finnas ett par sidor från slutet, men idag var dom puts väck. Jag
hade uppenbarligen bara fått den ena delen av tidningen, fast jag inte
fattade riktigt hur det kunde ha gått till. Det enklaste verkade vara
att anmäla hela tidningen som utebliven. Jag bläddrade i alla fall
igenom den för säkerhets skull, och mitt i dök familjesidan upp. Då som
först kollade jag förstasidan för att se om det fanns något
tillkännagivande om att dom hade ändrat hela upplägget. Jag hittade
notisen, men det som hade hänt var att på grund av ett tekniskt fel i
tryckeriet var tidningen i enbart en del. Imorgon ser den
förhoppningsvis ut som vanligt igen. Inte för att det spelar mig någon
roll egentligen, för jag delar aldrig på den.
söndag 22 januari 2017
Ikoner.
När någonting plötsligt ser annorlunda ut
än det har gjort innan, kan det göra mig tokig att jag inte minns hur
det såg ut tidigare. Jag ser att något är annorlunda, men vet inte vad.
Senast gällde det meddelandeikonen på Facebook. Jag blev tvungen att
googla, för att komma på hur den såg ut innan den plötsligt förändrades.
Under den processen insåg jag att jag själv måste vara den som använder
ordet meddelandeikon oftast, för jag fick upp mängder av bilder från
min egen blogg. Det dröjde ett par dagar till innan jag insåg att den
nya var en ikon för Messenger. Jag har alltid vägrat befatta mig med
det, och nu förstår jag varför. Allting blir svårare att se. Jag har
försökt ta reda på om det är något Facebook har infört för alla
användare, men i alla instruktioner står det fortfarande om Messenger
versus den vanliga meddelandefunktionen. Någon revolutionerande
omstrukturering har jag inte läst om någonstans. Allt som har med
Messenger att göra handlar fortfarande om telefoner. Det verkar vara
telefonen dom flesta använder, så det är väl knappt lönt att fråga andra
hur det ser ut hos dom. För tillfället har jag lagt ner mitt sökande
efter information, eftersom det retar mig något fruktansvärt att det är
så tidskrävande. Vad gäller Messenger börjar jag nästan tro att det är
som med Windows 10. Den har jag fått installera ett speciellt program
för att hindra datorn från att uppgradera till den på eget bevåg,
eftersom jag inte vill ha den.
lördag 21 januari 2017
Tvättmaskinen.
Jag har
insett att min tvättmaskin är så gammal att jag lär bli tvungen att köpa
en ny vilken dag som helst. Exakt när jag köpte den har jag däremot
inte lyckats ta reda på. Jag har en massa kvitton i en pärm, men inte
just det kvittot. I ett dokument i datorn har jag noterat när jag
skaffade olika prylar, men jag har missat den där också. När jag sökte
igenom mina dagboksanteckningar framkom det att den i alla fall inte är
riktigt så gammal som jag trodde. Jag hade fått för mig att jag köpte
den direkt efter renoveringen 1992, men jag hade en begagnad tvättmaskin
ett tag först. Det var inte förrän då, när dom hade slängt ut badkaret,
som jag fick plats med någon maskin över huvud taget. Jag misstänker
ändå att min tvättmaskin är mer än tjugo år gammal, och längre livslängd
än så har dom väl knappast.
fredag 20 januari 2017
Väckt.
Det har varit plusgrader dom senaste dagarna, och snön har smält bort
igen. Jag saknar den inte. Igår såg jag en kille som var ute och gick i
t-shirt utan ytterkläder. Så varmt tyckte jag ändå inte att det var.
Kvällens fest med arbetskamrater hoppade jag av medan det fortfarande
var minusgrader och ishalka. Jag tyckte det var illa nog att ge mig ut
dom kvällar jag var absolut tvungen. Ikväll är jag glad att slippa ge mig
ut i mörker och kyla, fast väglaget är bättre. Jag var nog en björn i
ett tidigare liv, för jag skulle verkligen kunna tänka mig att gå i ide
på vintern. Resten av året också, men det vågar jag knappt säga högt.
Jag har förstått att många inte alls trivs lika bra hemma som jag gör.
Idag hade för övrigt en av mina grannar också ledig fredag. Hen ägnade
den åt att borra i väggarna. Inte alla hål på en gång, utan ett i taget
med paus för att skruva upp någonting emellan. Det innebar att jag blev
väckt igen varje gång jag hade lyckats somna om. När brevbäraren ringde
på dörren var jag ändå uppe, så jag slet på mig morgonrocken och
öppnade. Det visade sig vara ett bra beslut, för förutom årets blok
(bloggbok) hade han med sig ett större paket. Skönt att slippa hämta
alltihop på posten i nästa vecka. Hur jag såg ut i håret när jag kom
direkt från sängen och efter att inte ha tvättat det sedan i tisdags
visste jag. Att jag hade ett snarkplåster på näsan tänkte jag däremot
inte på förrän jag fick syn på mig själv i spegeln efteråt. Jag hoppas
att jag inte traumatiserade pojkstackaren för resten av livet.
torsdag 19 januari 2017
Spel.
Att allt beror på vem som lär ut saker
och ting begrep jag redan för fyrtio år sedan, när väninnan lärde mig
dansa hambo på bygdegårdens toalett. Inne i själva lokalen där
danskursen hölls hade jag inte lyckats fatta hur det skulle gå till. Nu
senast gällde det ett sällskapsspel. Jag hade hittat ett som verkade
jättekul, men jag insåg att jag skulle få problem innan jag fattade hur
det skulle spelas. Efter att ha läst igenom hela beskrivningen stod mitt
hopp till att det antingen skulle stå klarare när man började spela,
alternativt att ungdomarna skulle lyckas förklara så att jag förstod.
Ett tredje alternativ visade sig vara att söka upp en beskrivning på
nätet. Av någon anledning var det inte exakt samma som i förpackningen,
och den här varianten var mer lättbegriplig för mig. Nu återstår att se
om det är så kul som jag tror, och om någon mer än jag tycker det, så
jag får någon till att spela det med mig. Man kan visserligen inte vara
mer än fem, men dom vi brukar vara flera med ska snart bli föräldrar.
Med småbarn brukar man inte få så stora möjligheter att spela
sällskapsspel i lugn och ro. Det är grabben på kortet från 1989 ett
levande bevis för. Vi tyckte att han kunde ligga där och roa sig själv
medan vi vuxna spelade. Det tyckte inte han. 28 år senare är det med
honom och hans flickvän jag spelar oftast.
onsdag 18 januari 2017
Ledigheter.
Att få ledigt är inte det lättaste på min arbetsplats. Jag hörde att dom
som planerar att resa någonstans redan har fått lägga in om ledigt för
2018. Jag tycker väl mer som killen som satt bredvid mig när vi hörde
det. Hans spontana reaktion var att då vet man ju inte ens om man lever.
Att jobba ihop komptid kan också kännas överarbetat, när det är snudd
på omöjligt att ta ut den. Just den biten har dom löst för oss på natten
genom att lägga in en torsdag i månaden som mertid istället under
våren. Fördelen med komptiden är annars att den ligger kvar år efter år.
Det känns alltid bra att ha dom där timmarna liggande. Semester och
framför allt arbetstidsförkortning behöver man däremot ta ut före sista
mars. AT-timmarna betalas annars ut i pengar, och jag har definitivt mer
pengar än tid efter dom två senaste ökningarna av min arbetstid. Tanken
var således att ta AT under jullovet, men när min gruppsamordnare
kollade upptäckte hon att det hade blivit fel. Mina komptimmar hade
dragits istället, och plötsligt blev det bråttom att plocka ut
arbetstidsförkortningen. Sedan slog det mig att det enligt mitt
lönebesked hade blivit rätt vecka 52. Någon av oss måste alltså ha läst
fel. Det visade sig att det var hon som hade lurat sig på att jag hade
exakt lika många timmar i komp som vi brukar få i AT. Nu bokade vi in
min sista semesternatt också, så kan jag jobba järnet fram till
sommarsemestern sedan, om jag inte blir sjuk.
tisdag 17 januari 2017
Åttiotalet.
Eftersom vem som helst kan tänkas läsa min blogg gäller det att överväga
vad man kan skriva och inte och att vara noggrann med faktauppgifterna.
Igår skrev jag om min äldste bror, och misslyckades fullständigt med
den andra delen. Jag skrev att han var på Öland med sin familj 1982, för
så stod det i min dagbok. Problemet är att han inte bildade familj
förrän 1988. Det borde jag definitivt ha haft koll på, även om jag inte
visste när han flyttade till Hälsingland. Att det var därifrån han var
på besök lade jag till nu i efterhand, och det var tydligen också fel. Vad det där med familj innebar 1982 trodde jag skulle förbli
ett mysterium. Jag har högst oklara minnen om vad som hände för 35 år
sedan. Till slut kom jag i alla fall på den briljanta idén att kolla
mina gamla fotoalbum, och då klarnade det. 1982 var nämligen min bror
förlovad med en flicka härifrån Nybro, och hon hade en dotter. Därav
familjen. Att dom var förlovade kom jag inte heller ihåg, men ringarna
syns tydligt på kortet jag hittade på dom. Det kanske till och med är
det som är tanken med det. Äh vad sjutton, jag lägger upp det så får ni
bedöma det själva. 35 år borde väl räcka som preskriptionstid för att få
publicera foton.
måndag 16 januari 2017
Sextonde januari.
Den sextonde januari 1982 var jag på Öland under dagen. Min äldste bror
var nere med sin familj från Hälsingland. På kvällen var jag med ett par
väninnor i Hyttan i Alsterbro på dans. På kortet syns jag och den ena
av dom före utgång. Som synes var det klänningar och vällockat hår som
gällde för mig på den tiden. Kvällen var för övrigt lyckad av min
dagboksanteckning att döma. "Skitkul" för att använda mitt eget ord.
Microsoft Word var inte med på den tiden, så ordet besvaring finns inte
med i ordlistan. Jag var på väg att skriva att Word inte ens var
påtänkt, men nu googlade jag mig till att det kom redan 1983, så det
bör det ha varit. Hur som helst gick det till så att männen bjöd upp
större delen av kvällen. Mot slutet fick damerna bjuda upp, men ibland
inte mer än tre danser. Efter det kom besvaringarna, där man i bästa
fall fick första besvaringen av den man hade bjudit upp på första
damernas. Fick man sista dansen också var saken biff. Det var så man
frågade chans som vuxen när jag var ung. Inte undra på att jag har varit
toksingel sedan jag slutade gå ut och dansa. Jag vet helt enkelt inte
hur man gör utanför dansgolvet. För trettiofem år sedan gick det i alla
fall bra. Jag fick både första besvaringen och sistan av killen jag hade
bjudit upp på första damernas.
söndag 15 januari 2017
Äldre damer.
När jag satte in den senaste dödsannonsen i urklippsalbumet, upptäckte
jag att två kvinnor som hade gått bort med bara någon månads mellanrum,
båda var födda i augusti 1926. Båda hade dessutom avlidit hastigt. Dom
var annars jämngamla med min pappa, men slapp uppenbarligen bli lika
sjuka och beroende av hjälp och vård som han var dom sista åren. Att
klara sig själv tills man blir nittio och sedan dö knall och fall torde
väl vara vad man kan önska sig av livet. Båda dessa kvinnor var
öländskor, så man kunde förstås hoppas att jag, som också kommer från
Öland, är lika livskraftig. Fast det gjorde min mamma också, och hon
blev inte mer än 56. Dom nu bortgångna damerna tillhörde mitt förflutna,
men just dessa båda träffade jag faktiskt vid något tillfälle i modern
tid. Den ena när hon var här med saker tillsammans med sin dotter.
Dottern var nämligen god man för min mormors änkling. Den andra vid en
vernissage för ett litet museum nere vid Bläsinge hamn på Öland. Hon
berättade då att hon mindes när jag föddes, för samma dag hade hon
skurit sig illa på ett glas. Byns taxi var upptagen, eftersom min mamma
hade åkt till BB.
lördag 14 januari 2017
Julkost.
Jag vet inte riktigt vad som har hänt med
mina smaklökar den här julen. Det är flera år sedan jag slutade koka
julskinka själv, men det brukar bara vara ännu godare när jag köper ett
par hekto i taget av den färdigskivade. Jag brukar äta det konstant i
ett par månader runt jul. I år har jag inte varit sugen alls. Jag har
gjort ett par halvhjärtade försök, men inte tyckt att det var speciellt
gott. Igår såg jag en skylt utanför Kvantum att dom hade extrapris på
julskinka. Min enda reaktion var att det var i senaste laget. Med
julmusten är det precis tvärtom. Det har jag knappt druckit alls på
flera år, men nu är jag smått beroende. Nu var mitt märke slut på
Kvantum, så jag har väl inget annat val än att sluta dricka det.
Lightvarianten fanns det däremot nästan en hel pall kvar av. Det är
tydligen fler än jag som är misstänksamma mot light. Mina drömmar blir
för övrigt märkligare för varje dag som går. Idag drömde jag först att
det växte gräs på min balkong. När jag gick för att kolla så det bara
var en dröm var hela balkongen försvunnen. Den är på plats nu ikväll, så
uppenbarligen var det också bara en dröm.
fredag 13 januari 2017
Burkar.
Jag väntade tills idag med att cykla till Kvantum, eftersom det hade
kommit mer snö igår. Jag hade en förhoppning om att gatorna skulle se
bättre ut idag, men det var si och så med den saken. Vi har nog helt
enkelt för lite biltrafik i Nybro, för Järnvägsgatan var den enda som
bilarna hade lyckats köra av. I resten av stan var det isbeläggning, och
vid förpackningsåtervinningen och den delen av Kvantums parkering gick
det inte att ta sig fram alls. Hårdfrusen modd fungerar knappt ens om
man kör bil, mycket mindre om man cyklar eller promenerar. På Kvantum
var jag bland annat på jakt efter en burk. Den jag hittade som passade
mina syften kostade åttio spänn, men så mycket som min arbetstid har
utökats tyckte jag mig ha råd med det. Längre in i butiken fanns det en
tillfällig försäljning av burkarna på bilden. Dom kostade inte mer än en
tjuga stycket, så plötsligt fick jag fyra stycken för samma peng. Jag
visste visserligen inte exakt vad jag skulle ha i dom, men det var exakt
såna burkar som jag brukar vara på jakt efter. Jag misstänkte starkt
att jag skulle ångra mig när dom inte fanns kvar nästa vecka, om jag
inte passade på att köpa på mig ett gäng. Det största problemet lär bli
att lära sig vilken burk som innehåller vad, när alla är likadana. Det
underlättar i alla fall att bo ensam i det läget, för då flyttar ingen
annan runt dom.
torsdag 12 januari 2017
PayPal.
Tidigare hade jag mitt kreditkort kopplat till PayPal. När kortet
förnyades blev det något strul, så då struntade jag i det. Jag tycker
ändå det är smidigast att sätta in pengar där, så det finns när jag vill
betala någonting. Problemet med det upplägget var att jag tydligen
satte in så stora summor på ett år att dom måste verifiera mitt konto,
så jag inte ägnade mig åt pengatvätt eller något. Dom måste vara säkra
på att jag var jag. Jag skickade snällt in alla papper dom bad om,
ändrade min adress så att mitt namn stavades som det ska och inte som
jag gör och så vidare. Ingenting hände, och räkneverket fortsatte räkna
ner hur lång tid jag hade på mig. Inga svar fick jag på mina mail, där
jag frågade vad som fortfarande var fel. Till slut hade jag förberett
mig för att ringa, fast jag tyckte det var märkligt att man inte kunde
få hjälp av ett Internetföretag på nätet. För säkerhets skull kollade
jag mailen innan jag ringde, och samma morgon hade dom återställt mitt
konto. Efteråt fick jag fylla i en enkät om min upplevelse av hela
historien. Jag fick avreagera mig lite, och dom fick sina fiskar varma.
onsdag 11 januari 2017
Vinterväglag.
Jag har haft en förhoppning den här veckan att det skulle vara plusgrader på dagarna och så pass avkört på gatorna, så man kunde promenera till jobbet i lågskor. Riktigt så har det inte sett ut, eftersom det aldrig skottades efter senaste snöfallet. Den snön kördes fast till is istället, och då tar det evigheter innan det försvinner. Jag har ändå envisats med att gå i lågskor och utan broddar, och svurit varje gång jag har varit på väg att dråsa i backen. Ikväll kommer jag i alla fall att få ge mig. Det snöar igen, så lågskor är inte att tänka på, och när jag nu vet att det är blankis under snön får det väl bli broddar också. När det blev bilkö utanför mina fönster hade jag det vanliga problemet med att jag inte har speciellt bra utsikt åt det hållet där saker och ting händer. Nu har jag Facebook istället. Där fanns till och med kort tagna av någon som bodde närmare korsningen där det hade smällt. Ikväll snöar det visserligen så pass att inte ens Norra vägen är bar, men jag antar att det mera hängde ihop med hur väglaget ser ut på gatorna som leder ut till den. Jag läste också att det hade varit en vattenläcka här i närheten idag igen. Man kan undra om Nybros infrastruktur börjar ge upp helt. Flickan som inte kunde få något kaffe, eftersom kaffebryggaren hade pajat fick mig mest att sucka. Jag kollade upp att den första kaffebryggaren kom när jag bara var några år gammal, men i mitt föräldrahem kokade vi vatten och hällde genom kaffefiltret tills jag var betydligt äldre än så. Jag misstänker starkt att man fortfarande kan brygga kaffe på det viset.
tisdag 10 januari 2017
Omklädningsrum.
Mitt omklädningsrum på jobbet tillhör egentligen stommen, men jag flyttade in där långt innan min sejour på den avdelningen. Mitt dåvarande omklädningsrum skulle försvinna, och det dom ville flytta oss till låg i fel ände av fabriken för mig. Det här ligger åt samma håll som jag bor, så jag brukar säga att jag är halvvägs hemma redan när jag kommer till omklädningsrummet. Lugnt och skönt är det där, speciellt nu när jag inte jobbar samma tider som personalen på stommen. Dom senaste månaderna har det varit en tjej där som har jobbat natt, men vi har bara setts tre morgnar varje vecka. Nu är det slut med det också, för nu har hon slutat. Hon hade fått jobb på hemmaplan, så hon slipper pendla. Snällt av henne att berätta det, så jag slapp undra vart hon hade tagit vägen. Innan hon kom var där en flicka som jobbade tvåskift. Hon duschade innan hon gick hem på kvällarna, och eftersom jag börjar senare brukade hon möta mig spritt naken. Det är dåligt med sånt numera.
måndag 9 januari 2017
Nionde januari.
Vi bodde bara någon kilometer från mina farföräldrar när jag växte upp. När det behövdes barnvakt var det av någon anledning ändå oftast mammas moster och hennes man som var aktuella. Dom var för övrigt mina gudföräldrar. Dom bodde i Degerhamn, så det blev några mil att åka. Den nionde januari 1971 gjorde min gudmor resan, och kom och hämtade mig, eftersom mina föräldrar skulle till goda vänner i Nybro. Detsamma verkar i och för sig ha gällt dit jag kom, för på kvällen var jag, deras dotter och hennes fästman ensamma hemma. Hon var sex år äldre än jag.
Dom vuxna man träffade mest medan man gick i skolan var förstås lärarna. Denna dag 1976 hade vi en rolig fysiklektion med läraren på bilden. Han var en av dom som hävdade att man aldrig kunde få jobb direkt efter nian utan att plugga vidare. Eftersom det gick hyfsat för mig, funderade jag nästan på att åka till min gamla skola och berätta det för honom, men jag hann aldrig. Han dog hastigt bara fem år efter att jag hade slutat skolan. Han blev inte ens fyrtio år gammal. Jag sov förresten borta den här natten det året också, fast då bara ett par kilometer hemifrån. Jag var hos en klasskompis, och hon och jag var på julfest i bygdegården i Gårdby.
Den nionde januari 1981 var jag på Sandra i Kalmar på dans, och tolv år senare i Påryd. Dit var jag chaufför åt goda vänner härifrån Nybro.
Dom vuxna man träffade mest medan man gick i skolan var förstås lärarna. Denna dag 1976 hade vi en rolig fysiklektion med läraren på bilden. Han var en av dom som hävdade att man aldrig kunde få jobb direkt efter nian utan att plugga vidare. Eftersom det gick hyfsat för mig, funderade jag nästan på att åka till min gamla skola och berätta det för honom, men jag hann aldrig. Han dog hastigt bara fem år efter att jag hade slutat skolan. Han blev inte ens fyrtio år gammal. Jag sov förresten borta den här natten det året också, fast då bara ett par kilometer hemifrån. Jag var hos en klasskompis, och hon och jag var på julfest i bygdegården i Gårdby.
Den nionde januari 1981 var jag på Sandra i Kalmar på dans, och tolv år senare i Påryd. Dit var jag chaufför åt goda vänner härifrån Nybro.
söndag 8 januari 2017
Nätshopping.
På min förra telefon hade jag en signal för sms, som fick folk i närheten att hoppa högt. Jag minns inte riktigt om alla signaler var mer försynta i den nya, eller det var jag som inte valde den värsta. Härom dagen hade jag inte hört när det kom ett mess, fast jag hade telefonen i innerfickan på jackan. Jag upptäckte det inte förrän jag kom hem.
Nu har jag bara en ledig natt kvar, innan ekorrhjulet drar igång igen. Om inte annat blir det bra för min ekonomi att inte få så mycket tid till att surfa på nätet. Jag hittar så mycket saker jag vill ha och tycker att jag behöver. Det är så mycket enklare att shoppa loss och göra av med pengar numera, när man kan göra det hemma vid skrivbordet. Jag är för övrigt grymt tacksam att natten som kommer tillhör vecka ett, så jag slipper jobba tio timmar inatt. En mjukstart med tre sjutimmarspass blir mer lagom.
lördag 7 januari 2017
Hemmablind.
När företaget jag jobbar på skickade ut biobiljetter som julklapp till sina anställda blev det lite småintressant. Tydligen hade dom enbart fönsterkuvert, så ett alternativ hade väl varit att lägga ett papper i varje kuvert med adressen på. Istället hade dom skrivit ut adresserna på självhäftande etiketter, och satt dessa över fönstren på kuverten.
När jag plockade ner julen i onsdags trodde jag att det enda jag höll på att glömma var några kylskåpsmagneter. Mer än två dygn senare fick jag syn på tomtarna på spislocken. Snacka om att vara hemmablind. Efter disk lade jag upp dom bland julsakerna, för annars glömmer jag att lägga på dom till nästa jul. Handduken med tomtar på upptäckte jag när jag torkade spislocken. Den hänger visserligen inne i ett skåp, men jag lär ha använt den bra många gånger sedan i onsdags utan att tänka på att det var en julhandduk.
När jag plockade ner julen i onsdags trodde jag att det enda jag höll på att glömma var några kylskåpsmagneter. Mer än två dygn senare fick jag syn på tomtarna på spislocken. Snacka om att vara hemmablind. Efter disk lade jag upp dom bland julsakerna, för annars glömmer jag att lägga på dom till nästa jul. Handduken med tomtar på upptäckte jag när jag torkade spislocken. Den hänger visserligen inne i ett skåp, men jag lär ha använt den bra många gånger sedan i onsdags utan att tänka på att det var en julhandduk.
fredag 6 januari 2017
Kallt.
Under ett av mina städprojekt igår hittade jag reflexer, och insåg att dom förmodligen skulle göra mer nytta på min
jacka och ryggsäck än i en låda. Det slog mig att den reflexen jag
brukar ha på den andra vinterjackan inte heller har synts till på ett
tag. Jag tänkte att jag måste ha tappat den, men den dök också upp på
fel ställe. Jag har tydligen tagit bort den när jag tvättade jackan
efter förra vintern, och sedan glömt att sätta tillbaka den. På
industriområdet på andra sidan gatan kördes det rally halva natten. Jag
utgår från att det var ungdomar som sladdade runt för glatta livet. Med
vinterväglaget vi har nu behöver i alla fall ingen ringa brandkåren. När
dom brände gummi på asfalten innan snön kom var det någon som trodde
att det rök från en av industrierna.
Idag är det röd dag, så det kommer varken tidning eller post. Jag valde mellan att veckohandla idag, när det var en massa minusgrader eller imorgon, när det väntas mer snö. Snö fick jag nog av i onsdags, så jag trotsade kylan idag. Jag träffade många att prata med, och typiskt nog sprang jag på den jag pratade längst med utomhus. På fötterna hade jag tydligen lyckats ta på mig så dom höll värmen, men fingervantarna jag använder när jag cyklar var inte mycket att komma med i kylan. Jag led faktiskt med tiggerskan, som troligen hade tillbringat natten i en kall bil, och sedan skulle sitta ute och frysa hela dagen.
Idag är det röd dag, så det kommer varken tidning eller post. Jag valde mellan att veckohandla idag, när det var en massa minusgrader eller imorgon, när det väntas mer snö. Snö fick jag nog av i onsdags, så jag trotsade kylan idag. Jag träffade många att prata med, och typiskt nog sprang jag på den jag pratade längst med utomhus. På fötterna hade jag tydligen lyckats ta på mig så dom höll värmen, men fingervantarna jag använder när jag cyklar var inte mycket att komma med i kylan. Jag led faktiskt med tiggerskan, som troligen hade tillbringat natten i en kall bil, och sedan skulle sitta ute och frysa hela dagen.
torsdag 5 januari 2017
Snöigt.
När vi för en månad sedan bokade in ansiktsbehandlingen jag var på igår,
hade jag av förklarliga skäl ingen aning om hur vädret skulle bli. Jag
valde mellan tisdag och onsdag, och bokade till slut onsdagen. Med facit
i hand var det fel. Igår kom nämligen snön tillbaka, och den gjorde det
med buller och bång. Det blåste och snöade, så jag inte ens tyckte det
var lönt att ta ut cykeln. Jag såg dom som slirade fram i snön, men jag
tog till apostlahästarna istället. Det var inte heller kul, men jag
tröstade mig med att det bör ha gett mer motion att pulsa i snön än att
promenera på slät asfalt. Jag envisades ändå med att köpa en kebabrulle
på hemvägen, eftersom jag hade varit sugen på det länge. Jag hade
dessutom beställt den med så mycket sås i, att jag var tvungen att bära
den som ett spädbarn hela vägen, för att såsen inte skulle rinna ner i
ena änden. Hade jag tänkt på det när jag gick hemifrån kunde jag förstås
ha tagit med mig en rejäl plastkasse, men nu fick jag nöja mig med den
pyttelilla påsen man får på Amigo. Nästan hemma igen passerade jag ett
gäng som hade brutit upp asfalten och höll på att gräva med grävmaskin.
Idag läste jag på Facebook om en vattenläcka här i närheten, så det var
säkert arbetet med den jag såg. Som jag fattade det hade dom hållit på
hela natten, men här har vi vatten som väl är.
onsdag 4 januari 2017
Ture.
Det känns som om jag alltid lyckas pricka in en riktigt kall dag att plocka ner ljusslingan från balkongen på. Igår var inget undantag. Det har varit plusgrader hur länge som helst, men nu höll jag på att förfrysa fingrarna. Det tar en stund att lirka bort slingan och riset den sitter i, och det är inte lätt att göra det med vantar på sig. Fast snöstormen idag hade väl ändå varit snäppet värre, antar jag. När jag skulle stryka gardiner till köket hittade jag inte omtagen. Jag kom ihåg till slut att jag hade använt dom till julgardinerna, så dom satt redan på plats. Att se och komma ihåg allt som har med julen att göra tycker jag kan vara knepigt, när man är hemmablind. Ett år satt julgardinen kvar, när jag trodde att jag hade plockat ner allt. I år var det bara några små kylskåpsmagneter. Jag plockade bort Ture också, och insåg att det största problemet med att köpa en stor tomte är att hitta någonstans att förvara honom resten av året. Jag lyckades trycka in honom i ett skåp, men tyckte så synd om honom, att han fick komma ut igen. Han är ju faktiskt ingen röd jultomte, utan en grå gårdstomte. En sån borde finnas i alla hus. Han uppför sig verkligen som en, för jag ser honom knappt, fast han står mitt i vardagsrummet. Vi är nu alltså officiellt sambo, Ture och jag, även om jag misstänker att jag kommer att få försvara mitt beslut framåt sommaren. Han är verkligen den idealiska partnern. Jag behöver varken laga mat till honom eller tvätta hans skitiga kalsonger.
tisdag 3 januari 2017
Julen ut.
Planeringen för dagen har spruckit fullständigt, så det är väl lika bra
att jag skriver några rader, om det ska bli av. Tanken var att jag
skulle plocka ner julen, innan jag cyklade till Kvantum för att kolla om
det fanns kroppkakor. Jag hann inte så långt innan jag blev så akut
hungrig att jag fick sticka emellan med den trippen. Idag gav den i alla
fall utdelning. Killen som stod och sålde höll med om att dom borde ha
varit där förra tisdagen också. Dom kanske bara hade glömt att ställa ut
skylten. Nu köpte jag i alla fall fyra kroppkakor, så jag får äta det
ett par dagar. Jag fick till och med fem, eftersom han fick upp en som
var trasig. Såna skickar dom alltid med på köpet, och jag uppskattar det
mycket. Dom smakar ju likadant, och jag ska ändå tugga sönder dom som
är hela också. Nyss tittade brevbäraren in med två stora försändelser,
så nu slipper jag hämta dom på posten. Däremot glömde jag att studera
honom noggrannare. En bekant nämnde att hans son delar ut posten här,
och var det han så har jag inte sett honom sedan han var något år
gammal. Nåja, det kan väl vara lika bra att jag inte var pinsam för en
gångs skull. Nu får jag sätta fart med mina tomtar igen. Tanken är att
jag ska slippa ha något kvar som ska ner, så jag brukar ta in
ljusslingan från balkongen samtidigt. Nu blir det snart mörkt, så det är
väl bäst att jag prioriterar upp den medan jag ser vad jag gör.
måndag 2 januari 2017
Teknikstrul.
I vardagsrummet har jag en digital
fotoram. På minneskortet har jag lagt in i stort sett varenda kort jag
har i datorn, och försökt att blanda så att omväxlingen blir total. Den
är inte så himla stor och står lite illa till för att man ska kunna
sitta och titta på kort på den. Jag tyckte att det ultimata borde vara
att kunna se dom på tv:n. Jag visste att min dvd-spelare hade ett uttag
för usb, men det stora minnet som jag säkerhetskopierar på hittade den
inte alls. Jag testade med att göra en skiva, men den visade bara några
få av korten på den. Till slut köpte jag ett vanligt usb-minne, men det
blev samma resultat där. Jag läste mig till i bruksanvisningen till
spelaren att det kunde finnas flera anledningar till att den inte kunde
läsa korten. Jag visste att jag hade någon typ av transformator, som jag
hade kopplat ihop laptoppen och tv:n med tidigare. Som ett sista försök
tänkte jag göra så, och stoppa usb-minnet i den datorn. Nu har saker
som jag inte använder på ett tag en tendens att försvinna, så dom
grejorna hittade jag inte. Jag tänkte gå upp på vinden och leta, men
innan jag kom så långt slog det mig att jag hade köpt ny tv sedan jag
höll på med det där. På den nya apparaten finns ett usb-uttag, och när
jag stoppade i minnet där fungerade det precis som jag hade tänkt.
Åtminstone över nyårsafton. Igår upptäckte jag mest av en händelse att
det varken gick att visa korten eller att byta kanal på tv:n med
sifferknapparna på fjärrkontrollen. Jag trodde att vi hade kommit åt
någon inställning under nyårsafton, men när jag provade med att ta ur
usb-minnet ur tv:n fungerade allt annat som det skulle igen. Det känns
inte tillräckligt viktigt att få det där med korten att fungera, för att
jag ska lägga ner mer tid på felsökning. Jag får väl vara glad att det
fungerade så länge som det gjorde. Att vi kunde kolla på kort som jag
hade tänkt nyårsafton, och att vi fick på rätt kanal när vi ville höra
nedräkningen vid midnatt.
söndag 1 januari 2017
Nyårsfirande.
Igår kom mina nyårsgäster på slaget fyra, som dom hade lovat, så det
blev ett glas vin, innan vi traskade ner till Linnéasjön. Det var ingen
kyla, men blåste småjäklar. Hade man haft någon festfrisyr att tala om
innan, så var den definitivt bortblåst när fyrverkeriet var slut.
Hammarströms fastighetsförmedling hade verkligen slagit på stort. Det
var ett imponerande fyrverkeri, som flöt på utan minsta andrum. Efteråt
var jag i vanlig ordning den som bara ville gå direkt hem.
Nöjespromenader är inte riktigt min grej. Det är å andra sidan inte
lokalsinne heller. Framför allt inte när det är mörkt, så avstickaren vi
tog blev betydligt längre än planerat. Det är oklart om släkten har
sett mina matinlägg om att man aldrig kan få för mycket vitlök och ost.
Dom vill i alla fall alltid ha samma mat när dom kommer hit, så
nyårsmenyn var densamma som tidigare år. Snittar till entré, fläskfilé
som supé och glass och frukt till dessert. Däremellan såg vi "Grevinnan
och betjänten" på tv, spelade frågespel och tittade på mängder av kort.
Efter midnatt stod vi på balkongen och förundrades över hur gott om
pengar Nybroborna hade att bränna upp. Jag räddade i vanlig ordning bara
överbliven mat. Så sällan som jag har gäster finns det ingen anledning
att ägna sig åt disk och annat hushållsarbete medan dom är här. Maten
förberedde jag innan dom kom, och under kvällen staplade jag bara disk och annat på bänkar och bord. Så idag tar det eviga plockandet vid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)