Vi har haft problem med varmvattnet ett tag. Det behövdes en ny ventil, som inte fanns hemma, så vaktmästaren ställde in det manuellt tills vidare. Det är inte som på min sista arbetsplats, där reservdelarna kom i taxi från Tyskland, för att få igång produktionen så fort som möjligt. Vi hyresgäster kanske inte genererar lika hög vinst. Jag vet inte hur det har gått med den där ventilen, men speciellt jämn värme på vattnet är det fortfarande inte. Ibland blir det i hetaste laget, och andra gånger är det bara ljummet. När jag hörde grannen spola i kranarna idag på förmiddagen, skämtade jag med särbon om att jag hoppades att hon lämnade varmvatten till mig. Under min uppväxt i villa med badkar och fem personer kunde det verkligen bli så att varmvattnet tog slut. I ett hyreshus borde väl tillgången vara bättre, men väl på plats i duschen fick jag till slut dra upp vredet till enbart varmvatten, för att inte bli frostskadad. Inte ens då blev det mer än ljummet. Samtidigt var jag livrädd att det plötsligt skulle bli så hett att det skållade mig. Jag lär knappast vara ensam om problemet. Jag utgår från att andra har felanmält det, och hoppas att inte alla berörda tänker likadant.
onsdag 30 september 2020
tisdag 29 september 2020
Ömtåliga fötter.
Nya skor har aldrig varit speciellt uppskattade av mina fötter, även om det var värre förr. Jag minns fortfarande stora köttsår på hälarna, och hur ont det gjorde, om man råkade stöta emot dom det allra minsta. Innan någon vänlig själ gjorde mig uppmärksam på att det fanns speciella skavsårsplåster, kunde jag knappt använda skor över huvud taget i perioder. Ett vanligt plåster gör inte överdrivet stor nytta på ett sånt sår. Compeed fungerar som ett extra skinn där ens eget är avskavt. Man behåller plåstret på tills det ramlar bort av sig självt, och slipper duscha det öppna såret, vilket också kan vara relativt smärtsamt. Jag hade skavsår oftare förr, och ville gärna tro att det hade blivit bättre, för att jag hade satsat mer på kvalitet när jag hade köpt nya skor. Ändå minns jag att jag var inne hos skomakaren med minst två par skor för några år sedan. I dom satt det någonting hårt runt hälen, som mina fötter inte hade en chans mot. Det tog han bort, för att jag skulle kunna använda dom över huvud taget. Troligen var det ett par av dom skorna jag hittade nu, och bestämde mig för att ge en chans. Att börja med en promenad var inte så lyckat, för nu fick jag leta upp mina skavsårsplåster igen. Av datummärkningen att döma var det länge sedan jag behövde dom. När jag sökte upp dom på nätet visade det sig att det fanns stift också nu för tiden, att stryka på för att minska friktion och förebygga skavsår.
måndag 28 september 2020
Busstransport.
Under min uppväxt var det dåligt med valmöjligheter när det gällde skolan. Jag gick klasserna 1-6 i Gårdby och högstadiet i Mörbylånga. Det bästa man kan säga om det upplägget, var att vi hade rena skolbussar på den tiden. Numera får skolbarnen åka med vanliga bussar i linjetrafik, om jag har förstått saken rätt. Jag fick lära mig en del fiffel och båg genom åren. En flicka sa till exempel till sin mamma att hon skulle sova över hos en väninna, när hon i själva verket skulle tillbringa natten hos sin kille. På morgonen kom hon springande, för att stiga på bussen på ”rätt” hållplats. Hur man bar sig åt om man ville skolka tror jag inte att jag fick vet förrän jag hade slutat skolan. Man gick ut till busshållplatsen, så att en förälder såg det. Där fortsatte man över till andra sidan gatan, och tog bussen åt andra hållet. Det måste ha varit tjejerna från Färjestaden som lärde mig det tricket. På östra Öland fick man vara glad om det kom en enda buss. Nästa höst öppnas en högstadieskola i Färjestaden också. Det hade förstås varit drömmen att inte behöva åka längre än så varje dag. Fast det var visst redan cirkus om var gränserna skulle dras för vilka elever som skulle gå i vilken skola. Politikerna hade antagligen dragit en linje på måfå på kartan, och det blev inte så populärt.
söndag 27 september 2020
"Bonde söker fru."
”Bonde söker fru” har startat upp en ny säsong. Det är normalt ett av mina favoritprogram, men i år har någon gjort sitt bästa för att förstöra upplevelsen för mig. Det har troligen varit bakgrundsmusik tidigare säsonger också, men nu är den uppskruvad så att den stör mig. Musiken fyller samma funktion i till exempel filmer. Är volymen lagom, invaggas man bara i rätt känsla för stunden utan att tänka på den. Det har hänt att jag har valt bort filmer, därför att musiken har varit för stark. När jag har läst kommentarer om fenomenet i tv-program, har förklaringen i princip varit att ungdomarna vill ha det där skrålet i bakgrunden. Jag har lite svårt att tro att ”Bonde söker fru” lockar någon speciellt ungdomlig publik, så där bör det vara feltänkt. Eftersom serien är inspelad och klar föreställde jag mig att det var för sent att göra någonting åt ljudet nu i efterhand. Å andra sidan borde väl musiken inte ligga på samma ställe som dialogen. Troligt är hur som helst att jag kommer att följa programmet som vanligt, fast musiken stör mig. Det största problemet i själva produktionen var som för alla andra i dessa tider den pågående pandemin. En kille fick hoppa av eftersom han testade positivt. När det skulle speeddejtas, undvek dom flesta kroppskontakt. När en tjej kom in och frågade om hon fick en kram, blev killen hon skulle träffa helt ställd.
lördag 26 september 2020
Min hjälte.
Mannen i mitt liv fick våldsam tandvärk i veckan. Han ringde Folktandvården, och blev uppmanad att ringa kvart över sju nästa morgon, när akuttiderna släpptes. Jag har själv varit med om att telefonsvararen fortfarande har varit på dom första gångerna jag har ringt. När den väl har stängts av har det istället tutat upptaget. I särbons fall var det dessutom så illa att dagens alla tider redan var tagna, när han kom fram. Så jäkla snopet att inte hinna få en tid, fast man gör allting rätt. Igår gick det i alla fall bättre, och han skulle få komma till tandläkaren mitt på dagen. Mina farhågor gällde i första hand att dom över huvud taget inte skulle hitta felet. Så är det inte alltid dom har tid att göra jobbet ordentligt om man kommer in akut. Nu hade jag inte behövt oroa mig. Under tanden hade det bildats en så stor infektionshärd, att det var själva käkbenet som gjorde ont. Han har haft problem med samma tand tidigare, så nu lät han tandläkaren dra ut den. Det var tydligen också lättare sagt än gjort. Tanden sprack, och man fick skära upp och plocka ut delarna. Särbon har därmed till och med stygn i munnen, som ska tas bort om ett par veckor. Jag hade gått på myten om hur gnälliga män är när dom mår dåligt, men jag verkar ha träffat undantaget som bekräftar regeln. Han klagade varken när han hade ont före operationen eller efter den, när han hade blivit rejält mörbultad.
fredag 25 september 2020
Webbdesign.
Att innehavarna av olika webbsidor envisas med att ändra utseendet på dom med ojämna mellanrum, antar jag är med tanke på ungdomar som behöver omväxling. Jag uppskattar definitivt mera om saker och ting ser ut som dom alltid har gjort, och jag brukar skylla på åldern. När Blogger ändrade design försökte jag börja använda den direkt, men allting fungerade inte som jag ville. Långt efter att den skulle vara införd för alla användare kunde man byta tillbaka till den gamla sidan manuellt. Det fortsatte jag med, tills den möjligheten försvann. Facebook har gjort något liknande. Där fanns ett alternativ där man kunde byta tillbaka till det gamla utseendet under 48 timmar. Jag gjorde det några gånger, tills det inte heller fungerade längre. Nu verkar det vara enbart den nya sidan som gäller där också. Jag kan förmodligen vänja mig vid nytt om jag måste, men jag väntar gärna så länge som möjligt. Särbon är till och med äldre än vad jag är, och han har ungefär samma inställning till nymodigheter. För honom, som kallar sig väderlekare, är SMHI:s sida ungefär detsamma som Facebook är för mig. Vi skulle kolla någonting där i min dator häromdagen, så jag fick höra hans ramaskri, när sidan inte såg ut som den brukade.
torsdag 24 september 2020
Krukväxter.
Det fanns en tid när jag hade krukväxter i fönstren och en jättelik monstera i ett hörn i vardagsrummet. Nu är det många år sedan jag tröttnade på blomflugor och spinn. På fönsterbrädena har jag istället små figuriner, som klarar sig utan både vatten och annan tillsyn. Någon gång händer det att jag får en krukväxt som gåva, och då omdisponerar jag utrymmet, under den tid dom överlever. Den brukar inte bli speciellt lång, eftersom jag absolut inte har några gröna fingrar. Blommande växter har en tendens att tappa blommorna nästan omedelbart. Dom får sedan leva vidare som gröna växter, tills bladen också faller av. I vindsförrådet har jag ett gäng ytterkrukor kvar sedan tiden då fönstren var fulla av krukväxter. Ett par har kommit till användning dom gånger jag har fått växter. Samma sak med vattenkannan. För tillfället fanns det bara en växt kvar i köksfönstret, när särbon förärade mig blomman på bilden. Jag ville tro att jag hade lämnat en extra kruka nere i lägenheten, men när jag inte hittade den gick jag upp på vinden och hämtade en annan. För att få plats med blomman i fönstret fick jag tillfälligt plocka bort två prydnadshundar. Så klättrade jag upp till översta hyllan i ett köksskåp, där jag tänkte förvara dom. På samma hylla stod den eftersökta ytterkrukan. Troligen mest för att jag skulle veta var jag skulle leta efter den, men inte hjälpte det.
onsdag 23 september 2020
Buset.
Åsikterna verkar gå isär om huruvida det var bättre förr i Nybro eller inte. Min uppfattning är att det stjäls cyklar som aldrig förr, och att dom ligger mer eller mindre vandaliserade lite varstans. Vissa hävdar ändå att det alltid har varit så. Personligen har jag varit i kontakt med polisen fler gånger det senaste året, än vad jag hade varit under hela mitt liv tidigare. 11414 var ett telefonnummer som jag aldrig hade använt tidigare, fast det har funnits i femton år. Telefonkön dit torde indikera att det händer mycket i samhället. Först får man vänta för att ens komma fram till en telefonist. Därifrån ska man ändå kopplas vidare till rätt polisdistrikt, och hamnar i nästa kö. Då kan man åtminstone välja att bli uppringd istället för att vänta kvar. Jag föredrar helt klart att anmäla på Internet. Där kan man visserligen bara anmäla vissa brott, men senast gjorde jag en fuling. Jag hade haft ett taffligt inbrottsförsök i mitt vindsförråd. När jag beskrev vad som hade hänt, passade jag på att skriva av mig allting annat som störde mig samtidigt. Utredaren ringde redan samma kväll, så vi fick göra klart vilket som var vad. Min förra cykel bar dom ut i en skogsdunge och slog sönder. Den nya har jag låst fast, men ifred har den inte fått vara nere i källaren. Nu har jag till slut gett upp och ställt den på balkongen på tredje våningen. Som väl var går det att vika undan den stora mattan i vardagsrummet. Det hade grämt mig lite att behöva dra en skitig cykel över den varje gång jag kommer hem.
tisdag 22 september 2020
Öl.
Den enda människa jag umgås med under pandemin är särbon. Han dricker inte alkohol, och när jag inte har någon att skåla med nöjer jag mig också med en öl på lördagen. Jag hade ett hyfsat lager när pandemin startade, men efter ett halvår tog det slut även med den blygsamma förbrukningen. Jag undviker specialbutiker under den rådande situationen. På bolaget har jag dessutom hört om specialarrangemang, där man får köa för att komma in. Kvantum känner jag mig mer eller mindre tvungen att besöka en gång i veckan, och dom har ju faktiskt öl där också. Så hiskeligt mycket skiljer det inte mellan den svagaste starkölen och den starkaste folkölen. Det finns rentav dom som hävdar att det finns god alkoholfri öl, så jag trodde verkligen inte att smaken satt i alkoholen. Nu börjar jag bli tveksam, för den jag har hemma nu smakar verkligen ingenting. Eftersom en sexpack räcker i en och en halv månad nu, dröjer det ett tag innan jag kan byta sort och prova något annat. Det var med hjälp av folköl jag byggde denna vackra (nåja) kropp en gång i tiden. Då verkar jag i alla fall ha tyckt att det var gott. Jag minns hur min salig far hade varit uppe mitt i natten och halsat ur en ölflaska eftersom han var törstig. Dagen efter insåg han att det var en starköl han hade druckit ur, och inte en lättöl som han trodde. Han beslöt sig direkt för att sluta köpa starköl. Han tyckte det kunde kvitta att betala så mycket mera, om han inte ens kände skillnaden.
måndag 21 september 2020
Tjugoförsta september.
När jag var tolv var dom människor jag tyckte allra bäst om äldre kvinnor. En av dom traskade jag helt enkelt hem till och knackade på hos den tjugoförsta september 1973. Hon väntade främmande, som vi sa på Öland på den tiden. Gäster säger man väl numera. Hon hade hur som helst den goda smaken att be mig återkomma kvällen därpå. Då var jag där i flera timmar. Vi drack te och spelade Yatzy och två andra spel. Hon följde mig nästan ända hem efteråt. Såhär i efterhand kan jag undra om det kändes som enda sättet att få ut mig därifrån. Den rara människan gick bort för sju år sedan 86 år gammal.
Tio år senare satt jag hemma hos mamma och virkade, kollade tv och fikade. Min smak när det gäller sånt verkar inte ha förändrats mycket genom åren, för hon hade köpt negerbollar till mig. Gissa vad mannen i mitt liv brukar köpa till mig, när han vill vara extra snäll!
Två år senare inföll detta datum på en lördag, och jag besökte föräldrahemmet på Öland. Jag klippte gräs bland annat. Det var tydligen tröttande, för hemma i Kalmar igen sov jag från nio på kvällen till klockan tio på söndagsförmiddagen.
Kortet nedan är taget den tjugoförsta september 1991. Då hade vi lite fest här innan vi traskade ner till Kristallen, där det var dans. Damerna på bilden hade sina respektive med sig. Det var ett par till förutom dom, så här lär ha varit fullt hus.
söndag 20 september 2020
Medlemsraggande.
Hyresgästföreningen var runt och lämnade lappar i alla brevinkast. Lite oklart om det var en latvariant för att ragga medlemmar, eller dom bara hade pengar över att göra reklam för sig själva med. Det stod en massa om hur bra dom är och vad dom gör, men hade vi inte vetat det hade vi väl knappast varit medlemmar. Längst ner på baksidan av lappen fanns information om hur man kunde bli medlem, om man inte redan var det. I och för sig började informationen med en anmärkning om att många av oss i dessa tider spenderar mer tid än någonsin i vårt hem och i vårt närområde. Det kan ju vara så att man med hänsyn till smittorisken inte vill knacka dörr och ragga medlemmar mera aggressivt. Personligen hade jag nog tackat nej, om jag hade fått en såhär vänlig förfrågan när huset jag bor i omvandlades till hyresrätter. När det stod en kille i hallen och tjatade gav jag med mig. Det kändes ändå aningen mera frivilligt än när jag i tonåren gick med i facket. Den äldre damen slängde bara fram ett papper som hon sa att jag skulle skriva på. I den åldern var jag inte tuff nog för att ifrågasätta en sån order.
lördag 19 september 2020
Motion.
Ute i trafiken finns en massa spännande att se. Något som har fascinerat mig i alla tider är dom barn som visserligen har hjälm när dom cyklar men inget lyse på cykeln. Överlevnaden torde väl öka om bilisterna såg knattarna och kunde undvika att köra på dom. Nyligen kom jag ifatt en hel familj, som hade stannat med sina cyklar. En liten kille stod mitt i gatan, utan att föräldrarna gjorde något för att få honom närmare trottoaren. Jag, som cyklade själv, såg honom i god tid och kunde köra runt honom. Hade det däremot kommit en bil från andra hållet, där sikten var skymd, kunde det ha slutat hur som helst. Eftersom ett par av mina fönster vetter mot en cykelbana, ser jag en del intressant från köket också. Många promenerar med stavar, men dom flesta vet inte hur dom ska användas för att göra någon nytta. Går man mest och drar dom efter sig, kan man nog lika gärna lämna dom hemma. Så finns det en kvinna som uppenbarligen har förstått vitsen med gåstavar, fast hon inte ens har några. Hon pendlar så övertydligt med armarna när hon går, att man nästan tror att hon har osynliga stavar.
fredag 18 september 2020
Förvirrad och förbryllad.
Vad som gäller för att besöka olika inrättningar under pandemin har jag lite problem med att ta till mig. Min vårdcentral har en speciell text på sin webbsida om att den öppna mottagningen är stängd så länge pandemin pågår. Fast på ett annat ställe står det fortfarande att ”vid luftvägsinfektioner, urinvägsinfektioner och andra akuta tillstånd kan du komma till oss utan att boka tid i förväg.” Just luftvägsinfektioner tycker jag låter onödigt spännande. I någon av gratistidningarna innehöll deras reklam samma information. Det är väl bara att hålla tummarna för att man klarar sig utan läkarvård. Det jag fick order om innan pandemin bröt ut var att gå till vårdcentralen och mäta kolesterolet, när jag hade tagit statinerna i några veckor. Den medicinen hade så skrämmande biverkningar, att jag aldrig vågade börja ta den. Nybro kommun körde lika dubbla budskap om sin verksamhet ”Återbruket”. Alla kunde komma dit och handla, och dom berättade både var det fanns och vilka tider det var öppet. Direkt under den informationen fortsatte meddelandet med att ”för tillfället håller Återbruket stängt för besökare på grund av rådande coronapandemi.” Lite dubbla budskap tyckte jag att det var. Annars är det mest språkpolisen i mig som far illa av att läsa sånt som hur jämt det är mellan Trump och Biden i USA-valet. Jag kan tänka mig att man menar jämnt. Någonting som enbart kostade 450 kronor störde mig också. Är det billigt så kostar det väl endast 450 kronor.
torsdag 17 september 2020
Ovan vid bilar.
Det där med bilar är inte det enklaste, när man inte kör mer än max ett par gånger per år. Enklast är ju alltid att köra sin egen bil som man är van vid, och så van hinner man inte bli vid en hyrbil. Jag sålde min sista bil för mer än trettio år sedan, och sedan dess har mycket blivit digitaliserat. På bilradion satt det på åttiotalet en ratt som man höjde och stängde av ljudet med. När vi satte oss i hyrbilen vi skulle hämta i måndags kväll skrålade radion på full volym. Jag blir hypernervös av sånt, eftersom jag kör så pass sällan. Jag kunde dessutom inte fatta varför den som parkerade bilen hade lämnat radion på. Jag hittade ingenstans att stänga av den, och skyllde på att allting är elektroniskt numera. Därför var det lite pinsamt att när jag hade hämtat hjälp inse att det fanns en vanlig mekanisk avstängningsknapp. När vi skulle ge oss iväg i tisdags morse, drog jag ner sidorutorna för att bli av med imman på dom. I min ungdom använde man en vev till det. Numera trycker man bara på en knapp. Det gick bra att få ner dom, men sedan fick jag inte upp dom igen. Man får väl vara glad att vi inte befann oss ute på landsvägen i full fart, när det hände. I dom nyare bilar jag har suttit i har man tryckt på olika sätt både för att hissa upp och ner fönstren. Till slut klurade mannen i mitt liv ut att man skulle dra knappen bakåt istället, när man ville ha upp rutan igen.
onsdag 16 september 2020
Roadtrip till Öland.
tisdag 15 september 2020
Erbjudande.
måndag 14 september 2020
"Jag springer."
Ett annat inlägg var från Kalmarposten. Det handlade om tre tonåringar, som hade ”prova på praktik” i sommar. En av tjejerna hette Nea Johnsson. Jag umgicks en del med mina sysslingar när jag var barn. Deras mamma hette Linnéa Jonsson, men kallades oftast för Nea. Hon skulle ha varit närmare nittio nu, om hon hade fått leva, men hon dog redan på åttiotalet.
söndag 13 september 2020
Smådjur.
lördag 12 september 2020
Vitvaddstäcket.
fredag 11 september 2020
Elfte september.
Sju år senare inföll detta datum en lördag. Jag bodde i Kalmar, men var på besök på Öland. Hela familjen var samlad, och mamma bjöd på kroppkakor. Innan jag åkte hem var jag ute och plockade fem liter slånbär. Av dom gjorde jag sedermera slånbärslikör. Man hällde sprit och socker på bären och lät det stå i flera veckor. Helst skulle flaskorna skakas då och då.
För tolv år sedan hade jag fortfarande både fast telefon och en dosa med nummerpresentatör vid sidan om. Den elfte september 2008 gick inte det senaste numret att radera på nämnda dosa. Det visade sig till slut att jag inte hade lagt på luren ordentligt på telefonen i sovrummet. Den apparaten satt på väggen intill min huvudkudde, så den väckte mig många gånger under åren jag jobbade nattskift.