Min allra bästa vän och jag.

När jag skrev om min och särbons cykelutflykt för några dagar sedan, illustrerade jag texten med en bild på ett äldre par som var ute och cyklade. En anonym läsare kommenterade blogginlägget med orden att kortet föreställde mig och särbon på äldre dagar. Med tanke på att jag närmar mig sextio och han sjuttio, känner jag väl att vi inte är några ungdomar direkt nu heller. Det är oklart om den som kommenterade var av en annan åsikt, eller hen helt enkelt inte hade koll på hur gamla vi är. Numera kallar sig ju vissa för tjejer och killar hela livet. Vuxna män och kvinnor blir dom visst aldrig. I vissa fall kan förstås det där med hur man bedömer och värderar ålder hänga ihop med hur gammal man är själv. När särbon skrev om mig i ett sms till en bekant innan jul blev jag kallad ”brutta” i svaret han fick. Jag tog det som en komplimang, eftersom jag egentligen känner mig på tok för gammal för att räknas som brutta. För mig är det en sexig brud under trettio. Jag är visserligen yngre än särbon, men just i fallet med sms:et tror jag mer att det hade med avsändarens ålder att göra. Han skulle fylla åttiofem nästa gång.

 

Storhandlat.

Min tanke var att handla till morgondagens festligheter som idag. Mannen i mitt liv hade lovat att följa med och vara behjälplig. Det jag främst tänkte på var om den svenska fläskfilén skulle vara slut på Kvantum. Hade jag haft bil hade det varit enkelt att lämna dom inhandlade varorna i den och pipa in på Willys och tilläggsproviantera. Har man cykel som enda fordon blir den manövern svårare att genomföra. Var vi två skulle det lösa sig utan att jag behövde cykla hem och tillbaka till centrum en extra vända. Vi ändrade oss senare och handlade igår istället. Då hade särbon redan varit nere på Kvantum en vända på förmiddagen. Han är inte lika rädd som jag för att röra på sig i onödan. När han konstaterade att den efterfrågade filén redan var på upphällningen, messade han mig och frågade om han skulle köpa innan den tog slut. När vi kom till butiken på eftermiddagen fick jag tag i allt annat jag behövde förutom tunnbröd. Det enda som fanns kvar var runda skivor. Jag rullar ihop brödet med mjukost och hamburgerkött emellan, och skär bitar till snittar. Då är det förstås mera praktiskt med kvadratiska skivor. Nu hade jag kollat innan så det fanns sånt bröd i frysen här hemma, så det var egentligen ingenting livsviktigt att köpa nytt. Med provianteringen avklarad hinner och orkar jag förhoppningsvis både städa, bädda rent, tvätta och stryka idag. Jo, jag vet att dom flesta gör mer än så varje dag, men jag tycker normalt att det räcker att avverka en nyttighet per dag. 

 

Déjà-vu.

Under gårdagens promenad hittade vi den utbrända container som lär ha varit upphov till meddelandet från SOS. Den stod vid förpackningsåtervinningen och innehöll plast. Jag förstod inte hur den kunde ha fattat eld, förrän jag hörde alla raketer och smällare igår kväll. Troligen har en av dom hamnat i containern antingen med vilja eller av misstag. Vi fortsatte vår promenad längs en liten skogsväg. Den gick bland annat längs en ås, som jag har varit sugen på att klättra upp på sedan jag ledde oss vilse för fem veckor sedan. Läs om den händelsen här. Jag ville få lite överblick över området. Eftersom det skymmer tidigt har jag inte vågat förut, men igår sken solen fortfarande när vi kom dit. Upp kom vi och långt såg vi, men att försöka ta sig ner för den branta sluttningen igen var inte speciellt frestande. Istället fortsatte vi vandringen uppe på åsen, i förhoppningen att den inte skulle sluta lika brant. Där uppe växte lika mycket sly som där vi gick i november, så det blev återigen allsidig träning. På kortet syns jag bana mig väg genom vegetationen. Nedanför såg jag hela tiden stigen, där promenaden skulle ha varit betydligt lättsammare. Varm blev jag i alla fall, vilket var skönt, eftersom jag hade frusit innan. Åsen slutade dessutom precis som vi hade hoppats. Det var bara att promenera ner från den utan att leka bergsbestigare fler gånger.

 

Eldsvåda.

Jag stiger inte upp frivilligt före nio på morgnarna. När jag vaknade vid åtta i morse var alltså planen att bara gå på toaletten och sedan krypa tillbaka ner i sängvärmen. Eftersom snarkskenan är milt sagt obekväm, plockade jag ut den, för att kunna njuta obehindrat. Samtidigt stängde jag av snarkappen på telefonen, och upptäckte av en händelse ett meddelande på sos-appen. Det gällde en brand utomhus. Den här gången kan det inte ha varit långt härifrån, men jag lyckades varken se blåljus eller rök från mina fönster. Jag blev i alla fall tillräckligt skärrad för att slå på signalen på telefonen. Eld har ju en obehaglig tendens att sprida sig, och skulle den nå mitt hus vill jag gärna vara nåbar. När jag var barn lekte jag och mina kompisar ofta i ruinerna av en ladugård. Huset som brann först den gången den brann ner låg flera hundra meter därifrån. En gnista flög med vinden och antände ladugården, som jag misstänker kan ha haft halmtak. När vi lekte där fanns bara stengrunden kvar. Däremot var jag inte mer orolig i morse än att jag somnade om igen. Har man varit uppe en stund och blivit kall, är det bara ännu skönare att krypa ner i sängen igen. På nätet hittade jag ingen information alls om vad som hade hänt. Det får bli en promenad runt industriområdet i eftermiddag, för att kolla om det syns spår efter någon eldsvåda.

 

Utryckning med mannen i mitt liv.

I vanliga fall handlar och städar jag på fredagar. Med tanke på att det är nyårsafton på tisdag tänkte jag skjuta upp båda delarna till måndag, så att hemmet är nystädat och maten fräsch, när det kommer gäster. Det som kan gå mest fel med det upplägget är om Kvantum har slut på fläskfilé på måndag, men den dagen den sorgen. Den flickan den korgen, skulle min salig mor ha lagt till. Igår hade jag ett paket som skulle iväg. Samtidigt var toalettpapperet på upphällningen. Det kan vara skönt att slippa släpa hem på måndag, när jag ska handla mycket ändå, så vi tog cyklarna ner till Kvantum. Typiskt nog upptäckte jag inte förrän efteråt att saften skulle ta slut under helgen, men det har min rara man varit nere och inhandlat idag. Själv unnar jag mig en innedag, eftersom det är kallt och ruggigt ute. Halt är det eventuellt bara fläckvis, men jag läste nyss om en bil som hade hamnat i diket utanför Nybro. Igår lämnade vi cyklarna och det vi hade handlat här hemma, och promenerade bort till Baroness för lunch. Det blev pizza med fyra olika sorters ost för mig. Alla inser att det är den ultimata njutningen för en ostälskare. Jag har i hela mitt liv envisats med att äta pizza med kniv och gaffel, men nu har jag gett upp. På restaurangen ifråga har dom inga tillräckligt vassa knivar, för att man ska få i sig någon mat med perfekt bordsskick. Jag vet inte om det är okej att äta med fingrarna ute bland folk sådär, men en snabb googling ger vid handen att alla italienare äter pizza så.

 

Annandag jul.

Som jag minns det är det idag exakt fyrtiotre år sedan jag träffade min svägerska första gången. Hon tog hand om mig redan då, som hon sedan har fortsatt att göra genom resten av livet. Vi var i Blomstermåla folkets hus på dans, och jag var full som ett ägg mina blott femton år till trots. En klasskamrat och den blivande svägerskan ledde runt mig, och lyssnade på något svammel om nya läderstövlar. Sex år senare var jag med min andra bror och våra föräldrar hemma hos nämnda svägerska och hennes sambo annandag jul, och blev bjudna på middag, kaffe, godis och groggar. Dom gifte sig ett halvår senare. Kortet är från bröllopsmiddagen.

1985 var jag ute och åkte på norra Öland med mina föräldrar den här dagen. Vi besökte flera hamnar, eftersom pappa var fiskare, Köplusten och Solkatten. Den sistnämnda fick jag googla på. Det var tydligen en restaurang, som ödelades i en brand tjugo år senare. Hur ödsligt det var allra längst norrut på ön den årstiden kommer jag däremot fortfarande ihåg. Jag tror knappt jag har varit där vintertid mer än den enda gången.

Annandag jul för tjugosju år sedan minns jag också tydligt. Vi hade fått en ny granne, och jag och granntjejen ringde på och bjöd in honom på fika. Hon sa när vi kom in till henne igen att han såg ut precis som en Lennart. Det blev lite svårt att hålla sig för skratt när han senare dök upp och presenterade sig som just Lennart.

 

Julafton.

Julafton blev precis så god och underbar som jag hade hoppats. Vi hyrde bil och körde själva till Kåremo. Där bjöds vi på det mest fantastiska julbord, glögg, hemlagat godis och fika. Tomten kom. Hon som syns med honom på kortet nedan fick nästan lika många paket själv som alla vi vuxna tillsammans. Jag som hade varit snäll hela året (?) fick spel, godis och en underbar glaspjäs med belysning. Det mest udda i godispåsen var glögg med smak av gin & tonic. Den ska bli spännande att smaka. Snön lyste med sin frånvaro, så jag trodde att tomten skulle få problem med att ta sig hem till Nordpolen med sin släde. Jag tänkte inte på att den flyger, och är helt oberoende av föret på marken. När vi körde till julfirandet på eftermiddagen hade vi vägen nästan för oss själva, troligen beroende på att dom flesta satt hemma och tittade på Kalle Anka. Hemfärden blev desto mer dramatisk. Bilarna framför oss höll sjuttio, och vi hade inte mer bråttom än att vi höll oss efter dom. Det innebar att vi blev omkörda av alla som hade mera bråttom än vi. Två av dom som körde om oss var polisbilar med blåljus som lyste upp halva Småland. Som väl var lyckades jag släppa förbi båda där vägen var tvåfilig. Annars hade det blivit riktigt jobbigt. Tydligen hade polisen genomfört en nykterhetskontroll, där en bilist vägrade stanna. Man hade jagat bilen till Nybro, där poliserna härifrån hade stoppat den med hjälp av spikmatta. Dom som greps är nu misstänkta för flera brott. Hela sällskapet stod vid sidan av rondellen när vi kom fram dit. Skönt att veta att det finns kompetenta poliser i tjänst i lilla Nybro också.

 

Uppesittarkväll.

Uppesittarkväll kvällen innan julafton var tydligen en tradition som jag hade missat. Mannen i mitt liv gjorde mig uppmärksam på den. Han bjöd på smörgåsstubbe, och vi hade en mysig kväll. I efterhand har jag förstått att många spelade Bingolotto. Det sändes tydligen hela kvällen. Vi satt också vid tv:n en stund, men inte alls så länge. Vi ville båda se Kalle Anka och hans vänner önska god jul, men när det sänds i eftermiddag är vi förhoppningsvis på väg till vårt julfirande. Youtube blev räddningen, även om vi inte hittade någon sammanhållen visning av dom filmklipp vi ville se. Vissa var blockerade i Sverige, men vi hittade alla i någon version som inte var det. Några talade svenska, men där dom inte gjorde det var det intressant att få höra originalrösterna. I en del klipp fanns det scener kvar som har varit bortklippta i SVT:s sändning, som vi aldrig hade sett över huvud taget. I filmen från jultomtens verkstad fick vi återknyta bekantskapen med den mörkhyade dockan, som klipptes bort för vad jag trodde var några få år sedan. En googling på fenomenet gav vid handen att det skedde redan 2012. Ikväll är vi bjudna på traditionsenligt julfirande hos min bror och hans hustru, så jag misstänker att det blir en god jul i ordets alla bemärkelser. 

 

När skymningen faller...

När mannen i mitt liv tappade sin mobiltelefon under gårdagens fotopromenad hade vi lite tur i oturen. Dels kom han ihåg var han hade haft den uppe senast. Det gjorde inte jag, förrän han berättade det för mig. Så hade vi inte hunnit så långt innan han upptäckte det, så det var en överkomlig bit vi fick traska tillbaka. Att det var en telefon var förstås praktiskt så till vida att jag kunde ringa till den, när vi väl kom till rätt plats. Annars hade det inte varit lätt att hitta den svarta telefonen bland dom bruna höstlöven. En annan fördel var att det inte hade hunnit skymma på. Om det ens är ljust under dagen den här årstiden, så blir det mörkt redan på eftermiddagen. Man vill gärna hinna ut ur skogen innan mörkret faller på. Speciellt som det jag är räddast att tappa bort där är mannen ifråga. Han försvinner långt in bland träden i sin jakt på objekt att plåta. Kvar på stigen står jag, och anstränger mig för att inte förlora honom ur sikte. Jag antar att det var ännu mer spännande innan vi träffades, och han gjorde dom där utflykterna ensam. Bland bebyggelsen kan det rentav bli speciella bilder sådär framåt kvällen. Särskilt om det finns lyktor lika den på bilden, som jag tycker påminner lite om månen. 

Alltid redo.

Det lokala bussbolaget har reklamfilmer som trycker på att man ska ha busskortet redo när man stiger på bussen. På mammografienheten på lasarettet finns en skylt som ber en att ha kallelsen i handen, när man blir uppropad. Lik förbaskat finns det alltid dom som börjar rota i handväskan när dom kliver på bussen eller in i undersökningsrummet. Själv är jag en sån som vill ha allting klart att räcka fram när det blir min tur. Med det i åtanke förstår alla min panik när jag skulle hämta paket i Kvantums förköp senast. Jag började med att trycka fram en kölapp. För en gångs skull var det inga andra före mig, så jag skulle plocka fram paketnumret och legitimation lite snabbt. Båda delarna fanns i telefonfodralet, och telefonen hade jag i innerfickan på jackan. Dragkedjan till den fickan gick inte att få upp. Eller ner då beroende på hur man ser det. Jag kom i alla händelser inte in i fickan. Tusen tankar for genom huvudet på mig, innan den illvilliga dragkedjan släppte taget precis när mitt nummer plingade fram. Det höll jag för övrigt också på att missa, eftersom det inte kom upp över den disk jag hade tänkt mig. När det nu inte var någon kö hade det förstås inte varit hela världen att ta en ny lapp, men alltihop slutade lyckligt. Efteråt har jag konstaterat att dragkedjan till innerfickan efter många års användande börjar gå sönder, så nu gäller det att jag kommer ihåg att inte dra upp den helt.

 

Julmat.

Julbord har jag i stort sett bara ätit vid julfirandet hos min bror på senare år. Jag brukar laga mat på lördagarna numera, och till i dag fanns det önskemål om julmat. Mannen i mitt liv ansåg att det kunde vara mysigare med ett eget litet julbord för oss två än att gå ut och äta det. Ingen trängsel och inget slabbande i samma byttor som en massa andra människor har grävt i. Själv kan jag fylla på med att jag äter så pass lite av det som serveras att det förmodligen är en ren förlustaffär för mig att äta sånt ute. Alternativet brukar vara jultallrik, och på den finns en hel del som jag ändå petar bort. Igår cyklade jag till Kvantum för att inhandla julmaten. Där var ingen större trängsel flera dagar innan jul. Trött i huvudet blev jag ändå av att söka efter allt jag skulle ha. Pressylta och löksill är ingenting jag köper varje vecka. Till slut var jag så sliten att jag inte kände igen en bekant, fast vi möttes på nära håll och jag såg rakt på honom. Jag skyller på att han hade mössa. Alla människor ser likadana ut i mina ögon den här årstiden. Sillsalladen var den sista varan jag fick fråga personalen efter. När jag hittade den kändes det för en gångs skull överarbetat att jag självscannade och packade ner varorna efterhand. Rödbetssalladen stod på samma ställe, och om jag tog en burk av varje av samma märke fick jag en rejäl rabatt. Burken som jag hade tagit tidigare, och nu måste backa och ställa tillbaka låg i botten av den ena cykelväskan.

 

Julgransflygning.

Om Blekinge flygflottiljs julgransflygning varierade beskeden under veckan. På grund av låga moln och dålig sikt fick man i sista stund ändra rutten i måndags, så planen passerade aldrig Nybro. När man bestämde sig för att göra en extra flygning i onsdags, skulle den först gå ut över Öland och Gotland och missa oss den också. Under dagen gjorde väderförhållandena att man ändrade rutten. Istället för Gotland flög man över Småland, och passerade Nybro under eftermiddagen. Jag var för lat för att bylta på mig ytterkläder och gå ut och titta efter flygplanen. Jag såg dom bara från köksfönstret. Dom flög så lågt att jag trodde dom skulle komma in till mig i köket. Mannen i mitt liv var däremot på plats med sin kamera. Den är både snabbare och bättre än min och han en skickligare fotograf än jag, så han tog trettio kort under den minut överflygningen varade. Hade han hållit kvar fingret på avtryckarknappen och tagit en hel serie kunde det säkert ha blivit hur många som helst. Det är ett av hans foton jag har lånat. Förutom dom har jag sett mängder av både stillbilder och filmer från flygningen på nätet. Dom hade verkligen tur med vädret. Molnen tornade stundtals upp sig, men vid tjugo i tre, när dom passerade Nybro, var det hyfsat klart.

Borttappat.

Efter ett besök på lasarettet i höstas hörde jag en dam diskutera sitt bortlagda paraply med maken. Jag kunde berätta för henne var hon hade glömt det. Någon timme tidigare hade jag nämligen suttit i ett väntrum, där någon lämnade ett upphittat paraply till personalen. Värre var det när mannen i mitt liv gjorde någonting liknande förra helgen. Det sista jag minns var att han stoppade det hopfällbara paraplyet i en jackficka, just för att han inte skulle lägga bort det, men med hem var det inte. Trots att han gick samma runda som vi hade gått och besökte samma platser, var och förblev paraplyet försvunnet. Då hade jag mera tur igår, när jag tappade sadeltäcket till cykeln. Jag hade hoppat av och gått över ett övergångsställe. När jag satte mig på cykeln igen kändes det kallt om rumpan. Det gör det ofta ändå den här årstiden, men jag kollade för säkerhets skull, och upptäckte att rövmuffen var borta. Tack vare det behövde jag bara cykla tillbaka femtio meter. Den låg där jag hade hoppat på cykeln igen. Hade den hamnat mitt i gatan och blivit överkörd av en bil, hade den väl inte varit så fräsch efteråt. Folk stjäl av någon outgrundlig anledning sadeltäcken, så hade jag upptäckt det senare kanske det inte hade legat kvar över huvud taget.

Det kom ett brev...

Myndighetsbrev är sällan utformade så att en sån som jag ska förstå dom. Det senaste kom från min fackförening, och gick under samma devis som min tidigare arbetsgivare: Varför göra det enkelt, när man kan krångla till det? Jag förstod varken vad dom grundade summan på det bifogade inbetalningskortet på, eller om det var meningen att jag skulle fylla i ändringsblanketten som medföljde. Eftersom telefoner verkligen inte är min grej tänkte jag först maila. Så insåg jag att jag förmodligen var lite väl förvirrad för att kunna formulera mina frågor i skrift, så jag ringde i alla fall. Det blev en positiv upplevelse. Efter att ha suttit en timme i telefonkö hos arbetsförmedlingen sist var det en glad överraskning att få svar direkt. En mycket trevlig kvinna var det som svarade dessutom. Jag skulle anmäla till dom att jag var arbetslös, men nu tog vi det på telefon. Lite skumt känns det ändå att dom inte visste det, med tanke på att Kährs hade slutat skicka mina pengar till dom efter trettio år. Så är det på fackets webbsida jag lämnar mina stämpelkort. Det stod dessutom i brevet att avgiften baserades på min registrerade inkomst för november, som jag fick inbetalningskortet för. Eftersom jag inte hade någon registrerad inkomst då, känns det märkligt att dom ville ha så mycket pengar som dom ville. Speciellt som flickan jag talade med inte ens visste hur mycket jag fick från a-kassan.

Learning by doing.

Bilden nedan illustrerar hur jag lär mig saker och ting ”the hard way”. Märkligt att jag inte kommer på något vettigt sätt att skriva det på svenska. Samma sak med ”learning by doing” som också stämmer bra in på amaryllisarna på kortet. Den vänstra fick jag alltså först. Jag misstänker att den då inte var mycket högre än den som blommar nu. Felet jag gjorde var förmodligen att jag vattnade den. Det fick den enbart att växa på höjden. Den har stått lika sluten och outslagen medan kompisen, som jag fick senare, har slagit ut i full blom. Om jag har förstått saken rätt kan det hänga ihop med att jag vägrade ge den vatten förrän den började blomma. Den långa har jag inte heller vågat vattna sedan jag förstod det här. I helgen upptäckte jag att den var så knastertorr, att jag blev orolig att någon skulle anmäla mig för växtplågeri. Jag spolade upp vatten i diskhon och lät amaryllisen ifråga suga åt sig så mycket den ville ha. Det gillade den tydligen, för sedan dess ser knoppen inte lika hårt sluten ut. Alla håller tummarna för att den kanske också slår ut, även om det skulle dröja till framåt påsk eller så. Den ska enligt uppgift vara randig, och det kunde förstås vara roligt att se.

Hyreshöjning.

I ett par års tid har det förhandlats om att höja hyran där jag bor. Antagligen inte bara här förresten, för jag har sett rubriker om att Nybro bostadsaktiebolag också vill höja. Härifrån har det också varit artiklar om chockhöjningar. I veckan kom till slut ett mail från hyresgästföreningen om var dom har landat i sina förhandlingar, även om uppgifterna inte var speciellt exakta. Att dom hade lyckats pressa ner höjningen till hälften av vad hyresvärden önskade lät förstås bra. Sedan var det olika för varje lägenhet, rabatter hit och dit och höjningar över tid, så min nya hyra lär jag inte få veta mer exakt förrän hyresvärden låter meddela den. Jag har hur som helst inga planer på att flytta, så länge jag trivs så bra som jag gör. Man är ju hyfsat inbodd efter trettio år. Däremot kan jag tänka mig att ligga på hyresvärden lite hårdare om sånt som behöver fixas, om dom nu vill ha mer betalt för att vi bor här. I trapphuset har en lös skiva till en pelare stått lutad mot väggen i evigheter (se bilder nedan). Uppe på vinden står det lika mycket prylar (läs skräp) ute i gångarna som i dom olika förråden. Det är ett rent under att ingen har snubblat över bråten och slagit sig, innan dom har hittat lysknappen. Å andra sidan har jag hört att det har omstrukturerats bland fastighetsskötarna. Det kanske hänger ihop med att dom ska hinna mera sånt. Den som lever får se.

Skillnaden på kött och kött.

Jag har förstått att vissa går nästan uteslutande efter priset när dom handlar mat. Det torde vara förklaringen till att det över huvud taget säljs dansk fläskfilé och inte enbart svensk. Den gången jag fick en campylobacterinfektion var det visserligen från en svensk kyckling, men jag tror ändå att risken för salmonella och liknande är större i utländskt kött. Så hoppas och tror jag att svenska grisar är gladare och lever ett bättre liv. Oavsett mina skäl så köper jag helt enkelt inte danskt kött. Senast jag skulle handla fläskfilé på Kvantum uppstod problemet att det var det enda som fanns i hyllan. Däremot hade jag turen att hitta någon att fråga, som berättade att den svenska enbart fanns i den manuella charkdisken. Lite upprörande tyckte jag att det var att man måste köa för svenskt kött, medan man enkelt kunde plocka till sig utländskt. Inte fattade jag riktigt om det bara var tillfälligt, men brist på svenskt var det tydligen. Jag brukar servera fläskfilé på nyårsafton, så jag får väl se till att vara ute i god tid med att köpa det. Förhoppningen är annars att dom flesta äter oxfilé en sån kväll. Jag har aldrig riktigt förstått att prisskillnaden mellan dom olika köttbitarna skulle vara befogad. Förmodligen skulle jag se annorlunda på saken om jag vore muslim.

Möten.

Förra gången vi besökte länssjukhuset var det en lördag. Dom bokar tydligen in tider för röntgen och liknande då också, men speciellt mycket annan verksamhet var det inte. Speciellt inte tidigt på förmiddagen. Då var det jag som satt och väntade medan mannen i mitt liv röntgades, och jag hade hela foajén för mig själv. I torsdags var där desto mer folk. Det gick knappt att hitta en ledig sittplats för mitt sällskap, och när det var dags för lunch var kön lång. Mötena som blev dagens behållning för mig ägde inte rum på sjukhuset utan under resten av besöket i residensstaden. Medan vi väntade på bussen ut mot Hansa city pratade jag med en öländska. Hennes dialekt avslöjade att hon kom från min födelseö. Själv pratar jag mera kalmaritiska, eftersom jag kommer från mellersta Öland. I skoaffären blev jag fascinerad av naglarna på flickebarnet som sålde skor. Jag minns inte ens vilken färg hon hade på högra handens naglar, men på den vänstra var dom gula. Bussen från Hansa city tillbaka till stationen kördes av en före detta Kährsanställd. Han bor i Nybro, men här ser jag honom aldrig. Det fick bli en pratstund under bussturen, fast samtal med föraren egentligen är förbjudet.

Resedag.

Gårdagens huvudärende var ett besök på länssjukhuset för mammografi. Mannen i mitt liv agerade ledsagare light, och efter avklarad undersökning bjöd han på lunch. Så tog vi bussen ut till Hansa city för att införskaffa vinterkängor till honom. Kommunikationerna i den stora staden Kalmar var fascinerande för en lantlolla från Nybro. Här drogs stadsbussarna in helt och hållet strax efter att jag hade flyttat hit för trettio år sedan. I Kalmar gick det inte bara en buss var tionde minut. Dom snudd på oläsliga tidtabellerna i papper vid hållplatserna var dessutom ersatta med digitala skyltar. Där såg man (utan att ens ta på sig glasögonen) exakt vilka bussar som var att vänta och när. Ensam hade jag inte kommit så långt, men mannen var mer van att åka buss än jag. Han visste både vilken hållplats man borde välja för att slippa åka en omväg, och att skylten ”endast avstigning” inte var någonting man behövde hänga upp sig på. På hemvägen råkade vi inne på centralstationen ut för samma kvinna som har lurat mig en gång tidigare. Det strular till sig när man ska byta mellan buss och tåg. Då stämplar hon kvittot och skriver att det ska gälla som biljett. Förra gången hon gjorde så hjälpte det mig inte alls. Istället fanns resan registrerad på mitt kort, så det var kortet chauffören ville se. Stämpeln hjälpte inte igår heller, och tågvärden hade ingen kortläsare. Enligt honom skulle vi ha tryckt på en gul knapp på en grön automat (eller möjligen tvärtom) för att få ut en biljett. Nu skulle till hans stora glädje dom här resekorten försvinna helt framöver, så det kanske inte är någonting jag behöver memorera. Att vi bara hade en biljett (eller ett kvitto då) hängde ihop med att jag för första gången i mitt liv testade någonting som kallas duobiljett för våra resor.

Min vän kocken.

Med tanke på att jag älskar pannkakor, men saknar motoriken som det kräver att kunna vända dom i stekpannan, har jag hittat helt rätt man. Han är nämligen fenomenal på att steka pannkakor. Dom som blir över när han bjuder på det får jag dessutom med mig hem, så jag äter det två dagar i rad. I tisdags, när det hände senast, uträttade vi ett par ärenden i centrum efter intagen lunch. Jag sprang på flera av mina före detta arbetskamrater. Jag skyllde först på att det var strax efter skiftbytet på Kährs, men efteråt insåg jag att två av dom var pensionärer. Den ena hade jag inte träffat sedan hon slutade jobba för flera år sedan. Hemma hos mig var det dags att byta SIM-kort i telefonen. Jag slet med att få ner ett par olika kartonger ur ett högt skåp och att leta igenom dom, utan att hitta den lilla nyckeln som man kom in i det facket med. Den dök upp i en skrivbordslåda dagen efter. Eftersom man använder den så sällan, lär risken vara stor att jag hinner glömma var den finns igen, innan jag behöver den härnäst. Nu var det så lyckligt så jag lyckades ta mig in i telefonen med en tandpetare, även om jag krånglade till det också lite extra. Jag hade kollat i bruksanvisningen i vilket fack kortet skulle sitta. När jag inte hittade det där läste jag vidare, och insåg att det kunde finnas ett annat alternativ. 

 

Elfte december.

Vad jag sysslade med kvällen den elfte december 1974 kan jag redogöra nästan i detalj för, fast det är fyrtiofem år sedan. Ungdomens Röda Kors hade nämligen luciafirande i Norra Möckleby bygdegård, och det finns mycket noggrant beskrivet i min dagbok. En flicka som hette Inger var lucia, och jag skar mig i fingret, när vi gjorde ljusmanschetter. Vi dukade och övade. Vid sju började vi med Mickes välkomsttal och sedan luciatåg. Så fick vi saft och kaffe. En gubbe höll världens längsta föredrag. Vi hade lottdragning, och Caroline och Anneli vann varsitt varuspann. Så kom det roligaste, som var lekarna. Det var blandat med vuxna, ungdomar och barn. Först hade dom två lekar uppe på scenen. Leta knappnålar och apelsin under hakan. Sedan började vi leka allihop nere i salongen. Det blev blinkleken och maträtterna. Till slut auktionerade man ut tårtor och annat som hade blivit över. Det såldes en tårta för tio kronor och en för sjutton, lussekatter för sju och tio, kaffe för sex och pepparkakor för två. Jag åkte med Hilmer och Eva hem. Jag har inga foton från den kvällen. Kortet nedan är taget sju år senare vid luciafirandet på min dåvarande arbetsplats. Jag jobbade på Luma metall i Kalmar mellan 1978 och 1982.

Fortsatt strul.

Att hålla tummarna för att min telefon skulle ta emot alla erbjudanden om meddelanden och samtal gjorde ingen som helst nytta. Jag hade kontakt med mannen i mitt liv flera gånger igår, men vid sju på kvällen hörde jag ingenting mer. Mitt sista meddelande krävde inget svar, så jag tänkte inte mer på det, förrän han istället ringde på min dörr. Då hade han ringt mig två gånger och messat tre, utan att min telefon hade gett minsta pip ifrån sig. Såna gånger är det tur att vi bor i samma kvarter, annars skulle han nästan få överdrivet mycket motion. Han försökte ringa mig medan han var här, men fast våra telefoner bara var någon meter ifrån varandra kom han direkt till mobilsvar. Jag bad honom messa, för att se om dom gamla meddelandena kunde hänga med i flödet. Han hann aldrig så långt. När han stack ner handen i fickan efter sin telefon, började det plinga frenetiskt i min. Alla meddelanden från den senaste halvtimmen ramlade in på en gång. Senare på kvällen hade min telefon inga som helst problem med att koppla fram samtalet från en säljare. Samma sak när jag precis hade kommit ur sängen nu på förmiddagen. Hade jag fått sköta urvalet hade jag gjort tvärtom. Jag får hur som helst återuppta googlandet om vad som kan vara fel.

Telefonstrul.

Man blir lite bortskämd när elektroniken fungerar som den ska. Att just telefonen strular borde jag vara van vid. Så länge jag enbart hade fast telefon minns jag att jag var nere hos grannen flera gånger och lånade hans telefon för att felanmäla min. När jag skaffade mobiltelefon kunde jag ringa från den och felanmäla den fasta. I mogen ålder har jag ringt så pass lite att dom fasta avgifterna kostade mycket mer än samtalen. När vi fick bredband i huset bytte jag därför till Internettelefoni. Det fungerade aldrig någonsin som det skulle. Internetuppkopplingen till datorn gick ner till en tiondel av hastigheten jag borde ha, när telefonen var inkopplad. Till slut insåg jag att inkommande samtal inte kopplades upp, fast jag hade svarston i luren. Efter åtskilliga timmar med Bredbandsbolagets support och flera olika dosor, gav jag upp det projektet. Jag satsade på enbart mobiltelefon. Jag är inne på min femte lur nu. Den första fick jag i present när jag fyllde fyrtio. Med den jag har nu har det mest varit handhavandefel, eftersom jag är på tok för fumlig för det här med touchskärm. På sistone har det även hänt att samtal har gått direkt till mobilsvar och att mess har kommit fram någon timme för sent. När jag googlade insåg jag att problemet var skrämmande vanligt. Inte är det lätt att veta om problemet ligger i telefonen eller hos operatören heller. Räknar man med uppringaren så finns det alltså fyra olika saker att felsöka. Det enda alternativ till problemlösning jag hittade var att byta SIM-kort, så det har jag beställt ett nytt. Telefonen har inte strulat på ett par dagar nu, så jag håller tummarna för att det bara var någonting tillfälligt.  

Skiftande behov.

Jag var i det längsta djupt fäst vid min papperstidning. Det hjälpte inte ens att min morgontidning konsekvent undvek att publicera dom nyheter som intresserade mig. Dom fick jag ändå söka upp på nätet. När min äldsta bror läste morgontidningen på sin surfplatta, tyckte jag inte alls att det var samma sak. Lördagstidningen var i det närmaste helig. Mycket berodde det på det stora korsordet. Det blev till slut för svårt för mig, så jag fick övergå till ett mindre kryss på samma uppslag. När jag till slut gav upp papperstidningen var det för att jag helt enkelt inte hinner läsa den i nuläget. Över huvud taget alltså. På morgonen har jag aldrig någonsin läst den. Jag tänkte att det bara var att ändra tillbaka, om jag skulle få ändrade förhållanden, men nu tycker jag att det är helt underbart att slippa den. Jag lägger inte en halvtimme varje dag på att läsa om kommunfullmäktige i Torsås, och jag slipper bära kilovis med gamla tidningar till pappersinsamlingen. Något liknande hände mig med julgranen för mer än tjugo år sedan. När jag flyttade till Nybro var jag så säker på att det inte blev någon jul utan gran, att jag blev helt förtvivlad när jag inte visste var jag kunde få tag i en. Några år senare kastade jag ut min sista gran. Nu saknar jag varken plocket med att klä och klä av den, barren som finns kvar till midsommar eller ens grandoften. På kortet syns jag med min gran av årsmodell 1990.

 

Blomsterprakt.

När jag fick en amaryllis av mannen i mitt liv, kunde jag ha svurit på att det var första gången i mitt liv som jag hade en sån. Jag var helt övertygad om det, tills jag råkade få ögonen på bilden nedan. Jag antar att den bevisar motsatsen. Den är tjugosju år gammal, så förhoppningsvis är det förlåtligt att jag inte minns den där blomman. Jag vägrar tro att jag skulle ha köpt den själv. Inte kommer jag ihåg vem jag fick den av, även om jag misstänker att det kan ha varit pappas flickvän. Vid kortet i datorn fanns ingen anteckning om det. Nu kollade jag i fotoalbumet, och bredvid papperskopian har jag antecknat att det var så. Hon och min svägerska är dom som har gett mig mest blommor genom livet. Det finns dessutom ett foto till, där blomman står på golvet. Jag utgår i alla fall ifrån att det är samma, fast den ser längre ut. Antingen är det perspektivet man lurar sig på, eller också kanske dom fortsätter växa på höjden. På det kortet är blomman hur som helt föredömligt uppstagad med en pinne. Jag var uppe på vinden och hittade en till den som står på köksbordet nu häromdagen. Den gjorde mig nervös, när den böjde sig åt olika håll. Det var ingen lätt sak att hitta blompinnarna i förrådet efter så många år, men det lyckades till slut.

Klotter och nerskräpning.

Eftersom jag umgås med en inbiten fotograf blir det en hel del plåtande under våra promenader. Mannen i mitt liv har en riktig systemkamera, och jag hänger på så gott jag kan med min lilla kompakta. Man kan ta kort på det mesta, så förutom naturbilder blir det en del skräp och klotter. Det finns mängder av båda delarna i Nybro. På sextiotalet, när jag växte upp, pågick kampanjen ”Håll naturen ren”. Det sitter kvar i ryggmärgen att man inte kastar någonting på marken. Kampanjen har sedermera blivit en stiftelse som heter ”Håll Sverige Rent”. Jag har läst på nätet att dom har en aktion mot nerskräpning varje vår. Förskolebarn, skolelever, bostadsbolag, scoutföreningar, byalag och privatpersoner ger sig ut för att göra sitt närområde lite finare och rädda djur och natur från skräpet. Budskapet verkar ändå inte gå in, för här ligger sopor från hela McDonaldsmåltider längs gångbanorna tillsammans med plastpåsar, tomflaskor och annat skräp. Hur långt ut i skogen man än kommer, så hittar man tomburkar. När det kommer till klottret är taggen ”JAG” det absolut vanligaste. Ordet på bilden nedan fick jag googla på, eftersom jag inte ens visste vilket språk det var. Det visade sig vara ryska, och betyder typ fint och bra. Skönt med ett positivt budskap, om man nu måste måla och klottra på trottoarer och andra ytor.

Julpost.

Det går lite stötvis med årets julpost. Jag designade julkorten redan i mitten på september. Så köpte jag julfrimärken när dom kom ut i början av november, men inte förrän i slutet av månaden blev det av att skriva ut kort och kuvert. Först då upptäckte jag att jag hade blivit lurad på posten. Jag trodde att jag hade köpt två olika sorters julfrimärken. När det kom till kritan fanns det förstås bara en variant. Dom andra var vanliga frimärken med vintermotiv. Det som grämer mig allra mest i sammanhanget är att exakt samma sak hände mig inför förra julen. Man kan tycka att jag borde ha haft vett att dubbelkolla den här gången, men fjolårets miss kom jag inte ens ihåg förrän jag upptäckte årets. Lite dumt känns det också att dom vanliga frimärkena är några ören dyrare. Å andra sidan är dom smidigare att använda till vanliga försändelser, när julen är över. I förebyggande syfte har jag för övrigt sagt ifrån mig mängder av reklam via sms inför julen. Jag antar att jag själv har accepterat att få dom i något läge. Sedan är jag för lat för att skicka det meddelande företagen begär för att sluta trakassera mig. Till Black Friday kom det i alla fall så många så jag tog tag i det. Annars utgår jag från att samtliga hade hört av sig igen till jul.

Åldrande teknik.

Plötsligt kändes det som om min elektriska adventsljusstake lyste upp hela köket. Jag trodde först att jag bara inbillade mig, men när jag tittade närmare på lamporna lyste hälften av dom som strålkastare. Jag vet verkligen inte vad som hade hänt. Visserligen höll jag på att riva ner ljusstaken när jag skulle tända den, men jag tyckte själv att jag gjorde en så snygg räddning att den inte borde ha tagit någon skada. Möjligen kan stakens höga ålder ha spelat in. Jag misstänker att den är fyrtio år eller så, och att det är en hyfsat hög ålder för en armatur. Efter fyrtio år inom industrin och tjugo med hemdator provar jag alltid den enklaste lösningen först. Den var i det här fallet att byta glödlampor, och det hjälpte faktiskt. Jag vet inte om jag är mest fascinerad över att det fungerade, eller att jag visste var jag förvarade reservlamporna. Mitt liv brukar annars vara ett ständigt letande efter sånt som jag inte vet var jag har gjort av. För tillfället lyser alla sju lamporna precis som dom ska. Jag har skrivit upp på min shoppinglista att försöka få tag i nya att ha i reserv tills det strular härnäst. Jag misstänker starkt att det handlar om när snarare än om.

Telefonkö.

Att vara arbetslös och stämpla har blivit enklare sedan jag var där senast, så till vida att man numera inte behöver ge sig ut i kyla och halka för ett personligt besök på arbetsförmedlingen. Att mötena sker på telefon istället har jag i och för sig blandade känslor inför. Telefonen är inte min favoritpryl direkt. Helst ska man klara av att använda den till minst två saker samtidigt. Nu skulle man till exempel legitimera sig med mobilt bank-ID under pågående samtal. Jag som knappt klarar av enbart samtalet utan att fippla bort det. Däremot är det trevligt att arbetsförmedlarna sitter uppe i Norrland någonstans. Jag gillar deras dialekt. Mötet igår skulle jag själv ringa upp till. Hade jag insett att det var som längst kö en måndag, första vardagen i månaden och framåt förmiddagen, hade jag nog försökt igen vid ett annat tillfälle. Nu vill jag gärna ha sånt avklarat så fort som möjligt, så jag satte på högtalaren på telefonen istället. Där kunde jag höra hur kön räknades ner, samtidigt som jag höll på med annat. Nästan en timme tog det innan det blev min tur. Nu var tjejen jag pratade med den här gången så smart, så hon bokade in nästa möte både senare i månaden och mitt i veckan.

Köttfärslimpa a la Eva.

Innan jag träffade mannen i mitt liv hade jag inte gjort köttfärslimpa på bra många år. Senaste gången jag minns var medan pappa fortfarande levde, och han dog för tolv år sedan. Minnet finns kvar mest för att det var totalt kaos. Någon tyckte att kylskåpet inte höll tillräckligt låg temperatur. Personen ifråga hade stoppat in köttfärsen i frysfacket, så den var stenhård när jag skulle ha den. Så har jag ost och skinka i min variant. Det innebär att färsen ska plattas ut och sedan rullas ihop, vilket inte är det lättaste. Jag misstänker att jag såg hyfsat sammanbiten ut, när jag bad brorsdottern att lämna mig ifred. Nu är det mannens favorit, så jag har lagat det igen några gånger på sistone. Senast insåg jag hur man kan undvika det allra svåraste momentet. Istället för att försöka flytta den färdiga kompositionen från skärbrädan till formen, skötte jag hela tillverkningen där. Själva receptet har jag modifierat lite, för att det ska passa min smak bättre. Istället för peppar använder jag tacokrydda, och brunsåsen är ersatt med bearnaise. Formen köpte jag för nästan ett helt år sedan, bara för att jag tyckte så mycket om den. Nu kommer den äntligen till användning. Till slut har det till och med slagit mig att det är överkurs att köpa speciell ost till köttfärslimpan. Det borde gå lika bra att använda den jag har hemma.

 

Herrens vägar...

Kortet nedan är taget vid Bläsinge hamn på Öland i maj i år. Jag brukar bara komma dit någon gång per år, och sällan träffa någon bekant. Den här gången pratade jag och mina bröder med flera stycken. Bland annat med en av deras ungdomsvänner och hans fru. Honom kom jag knappt ihåg, eftersom jag är några år yngre än mina bröder. Hustrun hade jag aldrig träffat tidigare. Dessutom mötte vi en av vår fars fiskekollegor. Han fyller 85 nästa gång, och det var tolv år sedan jag såg honom senast, så jag anade att det kunde vara sista gången. I den åldern känns tolv år snudd på ouppnåeligt. I ett halvår har jag fruktat att få min aning bekräftad med en dödsannons. När den väl kom var det istället den mer än tjugo år yngre hustrun till ungdomsvännen som hade gått bort. Henne träffade jag alltså bara en enda gång i livet. Många människor har ifrågasatt mina livsval, men den annonsen fick mig att känna ännu starkare att dom är rätt. Vill man hinna någonting annat än att jobba i livet, känns det onödigt vågat att vänta tills man blir 65. Den dagen kanske aldrig kommer.

 

Trettionde november.

För fyrtio år sedan var jag nybliven singel, efter att ha varit sambo i ett år. Jag bodde tillfälligt hemma hos mina föräldrar. Den trettionde november var jag med dom på lite fest inne hos grannarna. Därifrån promenerade jag ett par kilometer till bygdegården i Norra Möckleby, där Centerns Ungdomsförbund hade en tillställning med dans den här kvällen. Kortet på mig är taget samma år. Att jag ser halvfull ut beror mest på att det är taget med blixt som bländade mig.
Fyra år senare var jag bland annat inne hos en väninna och lånade skivor. Det säger en del om hur länge sedan det är. Det händer åtminstone aldrig mig längre. Jag har inte ens någon skivspelare i lägenheten numera, utan spelar all musik från dator.
1984 var jag med två arbetskamrater från Nordchoklad och hälsade på en tredje. Vi blev bjudna på räkor, och hade jättetrevligt. Hon bodde i Ålem, och det var halt att köra hem till Kalmar därifrån vid midnatt.
Jag minns knappt ens att min äldste bror bodde ihop med sin dåvarande flickvän i Malmö året därpå, mycket mindre att jag var där och hälsade på dom över en helg. Jag åkte buss dit på fredagen och hem igen på söndagen. Lördagen var den trettionde november. Då gick vi på stan på dagen. På kvällen var vi på bio och såg en film som hette ”Drakens år”. Efter det blev det pizza hemma hos dom.

Skulle jag vara bortskämd?

Mannen i mitt liv har bättre koll på väderleksprognoserna än vad jag har. Han visste att jag skulle cykla till Kvantum idag, men med tanke på snöovädret tyckte han att det var en bra idé att vi handlade tillsammans igår. När det nu bara är någon plusgrad och alldeles vitt utanför köksfönstret, känns det som att det var en synnerligen god idé. Jag tänker över huvud taget inte gå utanför dörren idag. För mannen ifråga blev det en kostsam utflykt till affären. Dels bidrog han till min hushållskassa, eftersom vi oftast fikar och äter hemma hos mig. Dessutom var allting i hans egen korg till mig. Förutom en smörgåsstubbe till kvällen fick jag en amaryllis och vattenkokaren på bilden i tidig julklapp. Vi dricker en del te. När kapslarna till min maskin tog slut, och inga nya fanns att uppbringa på Kvantum, köpte jag vanliga tepåsar istället. Värma vatten kan man ju lika gärna göra i en kastrull på spisen, så jag har tyckt att en vattenkokare var lite överkurs. Dåligt med bänkar har jag i köket, och ska den kännas smidigare att använda än en kastrull, behöver den stå framme. För mig, som är lite ytlig, var största fördelen med min present att den var svart. Då passar den åtminstone bra ihop med kapselmaskinen, som står på diskbänken sedan tidigare. Det lär inte dröja länge innan jag börjar undra hur jag någonsin har klarat mig utan vattenkokare.

Fann den!

När mannen i mitt liv ska hinta om hjärter i ett kortspel gnolar han ”boom boody-boom boody-boom”. Jag kände mycket väl igen både texten och melodin, men ingen av oss visste vad det egentligen var för låt. Fast jag försökte googla på bom, som jag trodde att det skulle vara, fick jag upp mängder av andra modernare låtar, som alla hette någonting med boom. I nio fall av tio var det Miss Lis ”My heart goes boom”. Jag försökte med att infoga sökord som 60-tal och schlager. Nu minns jag inte ens vad det var som lyckades, men till slut dök det upp en video från 1960. Det var Peter Sellers och Sophia Loren som sjöng  ”Goodness Gracious Me”. Så var det förstås låten hette med dom berömda textraderna. Det framkom att Hasse Alfredson hade skrivit en svensk text, som han spelade in på skiva tillsammans med Brita Borg. Den inspelningen hittade jag inte på nätet, så ni får hålla till godo med Maria Lundkvist och Hans Marklund. Dom framförde den tydligen i tv-programmet ”Doobidoo” 2006.

Eldsvåda.

Ibland känner jag att jag kan ha varit lite för gammal när datorer och smartphones gjorde entré i mitt liv. Stundtals verkar dom leva sitt eget liv. Aviseringarna i telefonen är ett exempel. Dom jag har på alltså. Skulle det plinga varje gång det händer någonting på Facebook, skulle jag förmodligen bli tokigare än jag redan är. SOS är däremot exempel på en app som det vore trevligt att ha järnkoll på. Dom gånger jag har sett meddelandena om olyckor här i närheten, har det mest varit en händelse att jag har fått ögonen på dom. Det kan förstås vara så att det har låtit fast jag har missat det, men såhär långt vet jag faktiskt inte. Igår gällde det en brand i närområdet. När jag klickade på kartan såg det ut att vara i huset jag befann mig i, så jag blev smått panikslagen. Som väl var (för mig) visade det sig att jag hade råkat trycka fram min egen position. När jag hittade rätt uppgift visade det sig att ett hus några hundra meter härifrån brann rejält. Nu vet jag i alla fall hur det ska se ut i appen, för den adressen var markerad med en liten brandsymbol. Jag minns nu att jag lokaliserade en trafikolycka med den för en tid sedan, så jag kan inte skylla missödet igår på att jag aldrig hade använt den. Vilken symbol som visades för den olyckan minns jag däremot inte.

Julen är (snart) här.

När jag julpyntade igår var det nog det tidigaste jag har varit ute någonsin. Jag brukar i och för sig göra det i helgen vid första advent, men nu blev det nästan en hel vecka innan. Jag har sett grannar som har fått upp både slinga på balkongen och adventsljusstake, så jag var långt ifrån först. Det som möjligen kan få det att verka tidigt är att jag plockar fram julpyntet samtidigt med stjärnor och stake. Det är ju ändå bara några veckor man kan ha det framme, och jag orkar inte dra igång med det två gånger. Att jag tar alltihop på en gång innebär å andra sidan att det blir nästan ett helt dagsverke. Jag virar fuskris runt balkongräcket och sätter en ljusslinga i det. Där hamnar dessutom en pingvin, som jag fick i nyårspresent för några år sedan. Fönstren ska tvättas och gardiner strykas och hängas upp. Så kommer jag till stjärnorna, där glödlamporna har en tendens att gå sönder medan dom bara ligger i en låda i tio månader. Jag har med åren lärt mig att kolla lamporna innan jag hänger upp dom, och i år besparade det mig mycket extra arbete. Lamporna i båda stjärnorna plus i en tomte med belysning var alla trasiga. Jag får plocka ur dom när säsongen är slut, och se om det hjälper. Adventsljusstaken med levande ljus ska förutom dylika arrangeras med mossa, kottar och hjärtan. Så är det alla dessa tomtar som ska upp på väggar, möbler och fönsterbrädor. Enbart i prylhyllan på bilden får det plats tjugofem stycken.

 

Mobiltankning.

Mobilabonnemang är dom olika operatörerna väldigt sugna på att sälja till en. Dom enda säljare jag uppskattar är killarna från ”3”. Det hänger ihop med att jag mest har sett dom vid olika evenemang på stan. Då brukar dom ropa ”damen” efter mig, och det är absolut enda gången som jag blir kallad för dam. Jag brukar hävda att definitionen på dam är någon som kan gå i högklackade skor, och det kan jag definitivt inte. Jag använder telefonen så pass lite att även dom billigaste abonnemangen skulle kosta mig mer än vad det gör att ha kontantkort. Den enda nackdelen med det är att jag själv måste hålla koll så att jag verkligen har pengar på kortet. Jag brukar gå in på Comviqs sida och kolla med ojämna mellanrum, och speciellt många kronor brukar det inte försvinna mellan gångerna. Chocken blev därför stor vid senaste kontrollen. Jag kände att jag både hade ringt mer än vanligt och inte kommit ihåg att kolla saldot på ett tag. 19:39 hade jag kvar! Surf hade jag desto mera, så uppenbarligen ringer jag mer än jag använder Internet på telefonen. Jag är annars en sån som hellre tar till i överkant, och har lite extra att ta av. Jag kan bara minnas att det har hänt en enda gång på mina nitton år med mobiltelefon att pengarna har tagit slut helt. Nu fanns det en variant där man kunde autotanka sitt kontantkort. Jag förstod inte riktigt skillnaden på det och att ha abonnemang, så jag fortsätter tanka manuellt.

 

TV-beroende.

Under flera år på åttiotalet hade jag ingen tv över huvud taget. När jag till slut skaffade en köpte jag videobandspelare samtidigt, för att slippa passa sändningstider. Jag minns att tanken jag hade var att bara spela in sånt som jag väldigt gärna ville se. Jag övergick så småningom till en inspelningsbar dvd med hårddisk. Med åren verkar det bara ha blivit fler och fler program som jag inte vill missa. När jag slutade jobba var den där hårddisken knökfull. Då fick jag tid att se ifatt och tömma den. Nu när vi har fått digital-tv är enda chansen att kunna spela in att ha en inspelningsbar box, och det tycker jag känns som överkurs. Jag tittar på play-kanalerna. Eftersom vissa av dom bara har programmen kvar i en vecka, blev det nästan svårt för mig att hinna se det jag ville. Till slut insåg jag att jag följer vissa serier bara för att dom är svenska, fast dom egentligen inte intresserar mig. Kan man sluta mitt i säsongen, som jag gjorde med ”Heder”, utan att vara ett dugg nyfiken på hur det går, kan det väl nästan kvitta. Allra intressantast var ”Innan vi dör”, som jag hade planerat att se andra säsongen av. Innan jag hann börja insåg jag att det jag gillade med den serien var Alexej Manvelov på bilden nedan, som spelade Davor Mimica, och han dog i slutet av första säsongen. Därför struntade jag i den andra, men nu när jag googlar upptäcker jag att han är med i alla fall. Lite oklart tydligen om han överlevde skottskadorna, eller han bara är en hallucination.

 

Snabbväxande.

All sly vi hamnade bland i torsdags förundrar mig fortfarande. Så oframkomligt är det sällan ens i den djupaste urskogen. Min naturguide har tidigare gjort mig uppmärksam på områden likt det på bilden nedan, där björkarna står tätt. Jag antar att det är så det ser ut när all den där slyn växer upp, och att det då blir något enklare att ta sig fram mellan träden. När vi kom fram till en rejäl rishög nu senast tänkte jag att det borde finnas spår av en skogsmaskin i närheten, men det syntes ingenting sånt alls. Antingen hade högen legat där väldigt länge, eller också växer sly upp väldigt fort. Det värsta med att gå vilse den här årstiden är att det blir mörkt redan på eftermiddagen. SOS-appen som jag har i telefonen känns i alla fall som en liten trygghet. Halva vitsen med den är att larmoperatören ser var man ringer ifrån. Jag har ofta tänkt att det skulle vara svårt att förklara var man behövde hjälp, om man så bara hittade någon skadad människa ut på garagenerfarten. Nu ska dom förhoppningsvis hitta mig både där och ute i skogen, om jag larmar. Vinterjackan var inte speciellt snygg efter skogsäventyret. Lyckligtvis rev jag inte sönder den, men jag fick stoppa den i tvättmaskinen efteråt. Det slog mig inte förrän då att jag hade hängt undan jackan jag brukade använda till jobbet på vinden. Det vore nog betydligt vettigare att ha den att förstöra ute i skogen. 

Slyhelvetet.

I tisdags tog jag en snabb promenad ensam. Istället för att enbart följa den asfalterade vägen, gick jag en bit på en vandringsled genom skogen. Den var bred som en skogsväg, och jag kom ut igen där jag kände igen mig. Den största anledningen till att jag knappt törs vistas ensam i skogen är vildsvinen, men jag såg inte till några såna heller. Igår skulle jag visa var jag hade gått för mannen i mitt liv, och gjorde samma misstag som jag har gjort hur många gånger som helst tidigare. Märkligt att jag aldrig lär mig. Vi kom från andra hållet, och den där vägen kunde ju inte vara så svår att hitta, trodde jag. Självklart lyckades jag leda oss rakt ut i urskogen istället. Man brukar alltid hitta någon stig som hänger ihop med den man går på, men den här gången befann vi oss till slut i natur som såg ut som på kortet nedan. Vid det laget tyckte inte ens mannen, som är familjens skogsmulle, att det var lönt att vända och gå tillbaka, så vi fortsatte kämpa oss fram. Allsidig träning blev det i alla fall bland stockar och stenar. Vi var så nära civilisationen att vi hela tiden hörde en flismaskin och såg ljusen. Problemet var att mellan oss och den fanns ett flera meter djupt grävt dike. Det var inte så mycket vatten i det, men det var för brant för att man skulle ta sig ner dit och upp igen. Det var ren och skär lycka när vi till slut hittade ut och kunde promenera sista biten hem på slät asfalt. Inte var vi så långt hemifrån då som jag hade befarat heller. Återstår att se hur länge jag kommer ihåg att jag helst saknar lokalsinne, innan jag ger mig på något stolleprov igen.

 

Långtur.

Kortet nedan är en raritet. Det föreställer mig när jag kör bil, och det händer i normalfallet högst någon gång per år. Det brukar ske när min bror kommer ner över midsommar. Då åker han fem mil med mig hem från midsommarfirandet. Resten av tiden kör han själv. Igår körde jag trettio mil, vilket borde betyda att jag har klarat av min dos av bilkörning för dom närmaste sex åren. Mannen i mitt liv har inget körkort. När han nu hade ett ärende till Ronneby var alternativet en trixig tågresa med flera byten. Istället hyrde han en bil med mig som chaufför. Själv agerade han kartläsare. Vi hade tur med både väder och mat. Det var regnigt både i tisdags och idag, men igår var det en vacker höstdag. Turen gick till Ronneby Brunn, och där serverade dom just igår strömmingsflundra med potatismos. Eller stekt sill som både dom och mina föräldrar kallade det för. Jag hade inte lyckats få till det sedan vi började gå ut och äta dagens lunch här i Nybro, så det var flera år sedan jag åt det senast. Tillbaka i Småland passade vi på att ta en tur ut till Grönlid medan vi hade bil. Min kartläsare kommer från Stockholm, men som barn tillbringade han somrarna i den lilla byn. Då kunde man åka tåg dit. Nu fanns inte ens järnvägsspåren kvar.

Tända ljus.

Problemet med dom ljuslyktor jag har i vardagsrumsfönstret numera är att dom är onödigt djupa. Det är snudd på omöjligt att träffa vekarna till värmeljusen där nere och få eld på dom. Jag kan bli knasig på att stå där och fumla med tändaren utan att hitta rätt. Till slut bytte jag strategi och tände ljusen innan jag släppte ner dom i lyktorna. Förvånansvärt ofta åker dom ner på rätt köl, och blir dom liggande lite snett går det enkelt att skaka dom tillrätta. Någon gång händer det att dom vänder i luften, fast vi bara snackar fem centimeters fall. Oftast hamnar dom då upp och ner och släcker sig själva. Någon gång har det hänt att ett ljus har lagt sig på sidan, och dessutom fortsatt brinna så. Den stora aha-upplevelsen fick jag en dag när jag råkade ha glasögonen på mig när jag tände lyktorna. Då såg jag plötsligt vekarna tydligt där inne, och det var inga problem att få fjutt på dom. Att det är jag som börjar bli halvblind hade inte ens slagit mig. Nu är det snart adventstid, och då slipper jag det här problemet i några veckor. Då har jag en elektrisk stjärna i det fönstret.

Spänning i tillvaron.

Uppmärksamma bloggläsare noterade att jag blandade ihop katastroferna lite i söndags, när jag skrev om Bo Holmström. Fotot jag bifogade på honom var inte från sändningen från Norrmalmstorgsdramat utan från ambassadockupationen två år senare. Det var då han gjorde sin mest kända och spridda insats, när han ropade ”lägg ut” till redaktionen för att det small bakom honom, eftersom han inte insåg att han redan var i sändning. Dom orden blev så bevingade att han 36 år senare gav sin självbiografi det namnet. Den gången var det en handgranat som exploderade. Både han som höll den i handen och en annan av ockupanterna dog. Dessförinnan hade dom skjutit ihjäl två stycken ur gisslan, så fyra personer miste livet inne på ambassaden den dagen. Jag läste faktiskt någonting om Västtyska ambassaden i bildtexten, men reagerade ändå inte på att det var två olika händelser. Jag korrigerar min bildmiss genom att än en gång lägga upp kortet på Bosse från 1975. Under det hittar ni ett som är taget under Norrmalmstorgsdramat. Där duckar han bakom en bil, eftersom det förekom skottlossning. Reporter är man uppenbarligen många gånger med livet som insats. Jag minns hur illa det berörde mig när utrikeskorrespondenten Nils Horner blev mördad i Afghanistan 2014. Då hade jag ändå enbart hört hans röst på radion medan han levde och verkade. Han blev bara 51 år gammal. Bosse Holmström fick ett stillsammare slut. Han blev tvungen att amputera ett ben som han fick kallbrand i, och avled på ett vårdboende något år senare när han var 78.

Kända och okända.

En kille som jag har jobbat ihop med i flera år blev sambo för något år sedan. Jag har träffat dom där båda tillsammans några gånger, men aldrig ens tänkt på att memorera sambons ansikte. Det innebär förstås att jag aldrig i livet skulle känna igen henne om jag träffade henne utan pojkvännen. Det skulle inte förvåna mig om det var henne jag mötte häromdagen. Hunden hon hade med sig påminde mycket om deras, men någon expert på hundar är jag definitivt inte. Jag kunde förstås ha hejat för säkerhets skull, men istället log jag bara vänligt. Hon såg inte ut att känna igen mig heller. Oklart om det berodde på att hon inte hade memorerat mitt utseende, eller det helt enkelt inte var hon. I torsdags mötte jag en bekant som jag ser så sällan numera att jag knappt känner igen henne därför. Hon hade dessutom mössa på sig, och sånt gör det ännu svårare för mig. Då chansade jag på att säga hennes namn, eftersom vi gick rakt på varandra, och det var rätt person. Mitt problem med att lära mig namn har fått en extra skjuts sedan jag träffade Emily i ett av grannhusen. Samtidigt har jag under sommaren pratat med vår städerska, som hoppar in som fastighetsskötare när dom andra har semester. Framöver ska hon visst jobba som det permanent. Hon heter Emmy, och blir skogstokig på folk som kallar henne Emily eller något annat i den vägen. Jag är tydligen inte den enda som har svårt för namn.

I drömmarnas värld.

Jag drömmer mycket när jag sover. Det gör väl egentligen alla, men jag minns nästan onödigt mycket av mina drömmar. Ett par gånger har jag drömt om kändisar. En gång var det Lasse Berghagen. Honom har jag åtminstone träffat i verkligheten en gång, även om det var många år sedan. 1991 uppträdde han på något evenemang här i Nybro. Jag hade ingenting att skriva på, så jag fick hans autograf på handen. Nu senast drömde jag om Bo Holmström. Varifrån han dök upp i mitt undermedvetna kan man bara fråga sig. Jag som sällan eller aldrig tittar på nyheter har ingen järnkoll på journalister direkt. Det enda jag minns om Bosse var att han rapporterade från Norrmalmstorgsdramat på sjuttiotalet. Kortet nedan kommer från den sändningen. Jag frågade honom också mycket riktigt i drömmen om det var han som hade gjort det. Han dog för ett par år sedan 78 år gammal, men i mina drömmar lever han tydligen kvar. Jag brukar hävda att man lever vidare så länge någon minns en, och mer eller mindre kända människor lär det väl finnas någon som kommer ihåg bra länge.