Dokument.

Det mesta i mitt liv har med tiden flyttat in i datorn. Det gäller även listan med vilka jag skickar julkort till. Fast med just den har jag varit aningen ologisk. Varje år har jag skrivit ut den, för att på lappen kunna markera vilka jag i min tur har fått kort från. Kommer det inget på ett par år, så slutar jag skicka till den personen. Efter att ha haft dator i sjutton år slog det mig inför den här julen att jag lika gärna kunde göra markeringarna också i datorn. Att jag skrev ut listan varje år kändes lite som hon som alltid delade julskinkan i två delar, eftersom hennes mamma hade gjort så. När hon till slut frågade mamman varför, visade det sig att hon bara inte hade någon tillräckligt stor gryta för att kunna koka skinkan hel. Eftersom jag sällan eller aldrig umgås med folk numera, har jag ingen annan kontakt med flera av dom jag skickar julkort till. Därför gäller det att hålla utkik bland dödsannonserna. Det kan ju vara lite pinsamt att skriva bådas namn till ett par, om den ena har gått bort sedan förra julen. Nu önskar jag alla en underbar nyårsafton!

Kvantum.

Om någon känner sig ensam kan jag rekommendera ett besök på Kvantum såhär dagen innan nyårsafton. Där var det folk i varenda vrå, och man kunde inte stanna till med kundvagnen utan att känna att man var i vägen för någon. Jag tänkte inte ens på att det var en sån dag, annars kanske jag hade sett till att komma iväg tidigare. På morgonen är det å andra sidan mörkt, och inte så kul att ge sig ut och cykla. Kul är det väl förresten aldrig, men någon motion är väl bra att få. Speciellt som jag gick upp ett kilo första veckan jag var julledig. Tur att man inte har råd att gå i pension kanske, om jag nu skulle öka femtio kilo i vikt redan första året. Vi är inte mer än tre personer på nyårsafton, men jag funderade ändå på när det var dags att släpa hem allt om det var en man eller en bil jag saknade. Som jag minns det är det ungefär lika mycket bekymmer med båda. Jag gjorde förresten en medmänniska glad redan i förköpet, när jag hade pantat mina tomflaskor och burkar. Hon stod vid den andra maskinen i förkläde och hade flera säckar med sig. Jag är ju inte blyg för att prata med främlingar, så jag frågade, och det var till någon fotbollscup. Jag stoppar ändå bara mitt pantkvitto i insamlingsröret, så jag gav det till henne istället. Det kan inte ha varit många kronor, men glad blev hon.

Dagens cykeltur.

Idag tror jag mitt val av lunch och mitt sätt att hämta den på tog ut varandra. Å ena sidan blev det pizza, men å andra sidan cyklade jag runt halva Nybro till pizzerian. När jag kom in på Facebook här hemma insåg jag dessutom att jag hade cyklat betydligt längre än jag trodde. Där stod det nämligen att jag befann mig 28 kilometer från M-salongen, och den ligger precis bortanför torget. Antingen är Nybro större än jag trodde, eller också ljuger Facebook. Dagens runda började med att jag gjorde mig av med ett par påsar med skräp i sophuset på gården och ett par vid förpackningsåtervinningen. Strax innan jag gav mig iväg fick jag mess om att min nya ryggsäck låg på Gulf och väntade, så den cyklade jag runt och hämtade. Den har åtminstone mängder av fack, något som jag har saknat på påsen jag har haft det senaste halvåret. Hur den fungerar för övrigt återstår att se. Jag hade köpt den på ett företag som hette Wildlife, och deras slogan var "Enkelt vildmarksliv". Båda dom sakerna stod på tejpen som var virad runt paketet, så jag var livrädd att möta någon jag kände på stan. Alla vet ju att jag är måttligt road av just vildmarksliv. Något annat jag inte gillar är telefoner, så istället för att ringa gick jag in på pizzerian och beställde. Så gick jag ett ärende medan maten blev klar.

Tjugoåttonde december.

Dagboksanteckningen från den tjugoåttonde december 1972 är så lång och detaljerad att jag delar med mig av hela rakt av. Ove och Åke är mina bröder och Torgny tror jag var klasskompis med min bror. Britt-Mari och Doris var, som det kanske framgår av texten, kvinnor som jag i det närmaste dyrkade. Mamma jobbade på hamnkontoret i Kalmar och Britt-Mari i Domusrestaurangen. Jag var elva år, och såg ut som på kortet nedan. Såhär står det i dagboken:
"Idag väckte farmor mig vid tio. Vid elva åkte pappa, Ove, Åke, Torgny och jag in till Kalmar. Vi släppte av Åke vid Ängö. Ove och Torgny skulle till badhuset, men dom steg av vid hamnkontoret och gick därifrån. Pappa och jag gick upp och hämtade mamma. Sedan traskade vi iväg till Domus. På vägen dit mötte vi Åke, så han följde med oss för att äta. Jag följde med och hämtade maten i hopp om att få se Britt-Mari. Åke beställde omelett, mamma någon sorts biff, pappa ärtsoppa och tunna pannkakor och jag bara tunna pannkakor. När vi kom fram till luckan fick pappa sin mat av Britt-Mari. Sedan gav hon mig ett sånt där brett, varmt leende som man nästan skulle kunna somna i. Jag log tillbaka. Jag hade egen bricka och hade tagit mjölk att dricka. När jag fick min mat sa Britt-Mari faktiskt en sak till mig. Hon undrade om jag bara skulle ha tunna pannkakor. Jag nickade. Så gick vi och satte oss. När vi hade ätit gick vi ner och handlade. Jag köpte ett block. Mamma skulle till Epa och köpa tvättmedel också. Där köpte jag fem suddgummin, som såg ut som stjärnor och händer. Sedan gick vi tillbaka till hamnkontoret, och pappa och jag åkte hem. Grabbarna skulle åka med mamma hem. I eftermiddag diskade jag och såg en film som hette ”Vi vill bo hos Tony”. Den höll på mellan tre och halv fem. Sedan gick jag in till tant Irma. Hon skulle åka till Stockholm. Hon pratade med Doris i telefon och hälsade från mig. Efteråt sa hon att Doris hälsade och tackade för julkortet. Hon visste inte om hon hade skickat något till mig. Det har hon inte. Jag var hemma och åt, men sedan gick jag in dit igen. Till slut började hon bli tjatig, så jag gick hem. När jag kom hem fick jag diska. En långfilm ”De tre musketörerna” höll på mellan sju och nio. Jag såg det mesta av den. När den var slut gick jag och lade mig. Det gjorde dom andra också."

Minispelkväll.

"En man som heter Ove" var en annan film jag ville se. Den hade min bror, som heter Ove, fått i present på dvd, så den lånade jag med mig hem. När jag hade sett den igår, och kom tillbaka till datorn och Facebook, undrade brorsonen om jag ville spela spel. Han skulle jobba idag och hans sambo inatt, så det blev varken sent eller mycket alkohol. Någon öl tog vi i alla fall, och vi spelade ett par, tre timmar. Vi hann igenom korten till julklappsspelet två gånger. Brorsonens sambo vann precis som dagen innan. Det är tydligen frågor som passar henne.
Idag har jag varit på hotstonemassage. Vädret var perfekt för det, eftersom det blåste isvindar ute. Extremt skönt då att få massage med varma stenar. Mindre skönt att ge sig ut i kylan efteråt dock. Jag var ett ärende på posten och sedan borta vid Kvantum och kollade läget. Det är ju tisdag, och då brukar Arontorps kroppkakor ha försäljning på Kvantum. Jag vet varken om dom jobbade som vanligt i mellandagarna eller hur länge på dagen kroppkakorna räcker. Nu tittade jag bara utanför efter skylten dom brukar sätta upp. När den inte fanns på plats fortsatte jag till bolaget istället. Jag orkar inte masa mig dit oftare än nödvändigt, så när det väl blir av fyller jag på förrådet ordentligt. Nu blev det en cykelväska med öl och en tygkasse med vin och sprit. Så stöldbegärlig som min cykel var medan jag var inne och lämnade tillbaka kundvagnen hade den inte varit på länge.

Förvirrad.

Om det är ögonen eller hjärnan som spelar mig spratt ska jag låta vara osagt, men det händer att jag varken känner igen människor eller prylar. När dom av gästerna som inte skulle sova över hade gett sig av i lördags var jag övertygad om att någon hade tagit fel skor. Istället för mina stod det nämligen ett par med breda, vita revärer kvar. Inte förrän dagen efter lyckades någon övertyga mig om att det var mina skor. Då såg dom plötsligt ut som vanligt igen med smalare, silvergrå linjer. Hade jag varit knäpp på det viset hade jag trott att dom hade bytt ut dom under natten, men konspirationsteorier ägnar jag mig inte åt än så länge. Efter att brorsdottern hade gett sig iväg till julottan igår morse, såg jag någon komma ut från badrummet och gå in i hennes rum. I efterhand misstänker jag starkt att det också måste ha varit någon typ av synvilla. Att personen ifråga i själva verket gick in i något av dom andra sovrummen. Men tanken att det var någon avliden person som gick igen tilltalar mig av någon anledning mera. Så länge jag och mina anhöriga bor på varsitt håll har dom inte så mycket ont av det här. Efter det gemensamma julfirandet är dom däremot beredda att spärra in mig, så hörs jag inte av mera vet ni varför. Fast man kanske kan blogga från hispan också, vad vet jag.

Julfirande.

Efter lite trassel med en bil igår, kom vi så sent till vårt julfirande att vi missade jultomten. Som tur var hade han bara delat ut hälften av julklapparna, så paket fick vi ändå. Kalle Anka hann jag se hemma innan jag gav mig iväg, och Karl-Bertil Jonsson såg vi innan vi satte oss till bords. Jag äter inget annat julbord än detta, men i gengäld åt vi av det två gånger idag också. Snäll hade jag uppenbarligen varit, för jag fick ett spel, en rolig skylt, en påse te och en massa lyxig choklad. Att sova på nätterna är ju inte riktigt min grej ens hemma i min egen säng. Nu låg jag på en soffa, och det blev varken speciellt många timmar eller någon direkt djupsömn. Idag har vi varit ute på en skogspromenad och sedan provspelat mitt julklappsspel. Så hade brorsdottern någon typ av tjänst där hon kunde hyra film, så vi såg "En underbar jävla jul". Det var definitivt en film i min smak. Brorsonen har jobbat hela dagen, så jag och hans sambo var kvar i Kåremo tills han slutade. Ett av mina favoritcitat är att jag ska bli innekatt i mitt nästa liv och bara äta och sova. Ätit har jag gjort två dagar i sträck. Nu tänker jag krypa så långt ner i min säng jag kan och ligga där länge. Sova om jag kan, men annars bara njuta. Den där sängen är verkligen min favoritmöbel.

(Bristen på) julesnö.

Idag förstår jag bättre än vanligt att jag inte är som andra. Jag såg till exempel inte Bingolottos uppesittarkväll igår, fast jag hade en lott. Den har jag rättat på nätet idag, och det var i vanlig ordning ingen vinst. Jag har förstått att många saknar vädret från julen då jag inte höll på att ta mig till mitt julfirande för all snö. Själv tycker jag att det här grå är betydligt bättre mysväder. Brorsonen och hans sambo, som förhoppningsvis ska skjutsa mig till julfirandet i år, har dom senaste veckorna bevisat att man kan ha adventsstjärna i fönstret enbart för sin egen skull. Dom har nämligen alltid persiennen nerdragen, så utifrån kan man bara ana att det hänger en stjärna innanför. Då måste man ändå spana lika intensivt som jag gör, när jag traskar förbi deras fönster. Jag tvivlar på att någon annan har upptäckt stjärnan utifrån. Det är nästan så jag saknar dom lysande snötappar brorsonen hade för några år sedan. Dom hängde mellan fönstren på väggen utanför lägenheten. Dom syntes verkligen, men å andra sidan undrar jag hur spännande det kan ha varit när han hängde upp dom. Imorgon är nattarbetarna på ABGK lediga, eftersom det är röd dag på måndag också. Den söndagen tillhör vecka 51, så jag som är ledig vecka 52 och 1 är fri tre långa söndagar i rad. Nu önskar jag alla en lika trevlig julafton som jag hoppas få!

Ärenden.

Idag har jag hämtat ett paket och ett stort brev på posten. Åtminstone var det tanken, men kassörskan kände sig helt nöjd efter att ha gett mig brevet. Tur att jag har koll någon gång, så jag inte upptäckte missen när jag kom hem igen. Man kan undra varför hon trodde att jag legitimerade mig för att hämta ett vanligt brev. Nu fick jag langa upp körkortet igen, så hon kunde använda det som det var tänkt. Stressad blev hon, eftersom hon hade lämnat sin plats vid självscanningen för att hjälpa till vid postdisken. Jag fick inte speciellt dåligt samvete, för dom flesta fattar faktiskt att två lappar betyder två försändelser. Redan senare idag kom det en ny lapp om ett stort brev, men det har åtminstone bara hunnit vänta några timmar. Jag har ett par fodrade fingervantar som jag använder när jag cyklar den här årstiden. I förra veckan kom fodret på villovägar, så jag fick klippa bort en bit för att få på mig den ena vanten. Jag passade på att köpa nya när jag var på Kvantum. Inte förrän jag kom hem med dom upptäckte jag att det var hål i den ena, så idag fick jag pengarna tillbaka. Jag tänkte köpa nya likadana, men istället blev det ett par i mocka. Det är antagligen bättre kvalitet, och dom lär det inte blåsa igenom. På vägen ut impulsköpte jag en dubbel bingolott, eftersom en av killarna som sålde var en arbetskamrat som jag inte hade sett på flera år. Den smarta lösningen på att folk sällan har kontanter på sig numera var att man kunde betala lotterna med swish.

Jullov.

När jag kom till jobbet igår hade det kommit upp en räknare med stora, digitala siffror ovanför min stämpelklocka. Det gällde hur många dagar som hade passerat utan skador. Även om dom enbart räknar det som anmäls bör dom aldrig komma upp i tresiffrigt. Tar dom med alla som klämmer sig och slår sig kommer dom inte ens upp i tvåsiffrigt. Nu var det en månad sedan någon skadade sig enligt den räknaren. Nattens arbete inledde jag med att sitta och prata i en timme. Det bjöds personlig information först med en kvinna från Folksam och sedan med en man från facket. När jag gick genom fabriken med den sistnämnde mötte vi en tjej med små söta tomtar på hörselskydden. Jag tycker det är viktigt att försöka höja trivseln på arbetsplatsen, men hans enda kommentar var att han undrade vad skyddsombudet skulle säga om det. Jag känner inte riktigt att ett par små tomtar är den största risken vi har på vår arbetsplats. På min avdelning hade vi trummat ihop ett gottebord för att höja trivseln. Det var en kollega som satte upp lappar så sent som natten innan, men det blev ändå välfyllt. Företaget bjöd dessutom på baguetter, så i morse rullade jag hem. Åtminstone var det tanken. Väl framme vid cykelstället började jag prata med en flicka som hade börjat jobba natt för ett par veckor sedan, och gick därifrån med henne. Jag hann över vägen utanför, innan jag upptäckte att jag hade ett sadeltäcke i handen. Anledningen till att jag höll i det var just att jag inte skulle glömma cykeln, men det höll jag på att göra ändå. Tur att jag inte hann längre i alla fall. Nu är jag ledig till den nionde januari (se bild).

Tjugoförsta december.

För trettiofyra år sedan var jag i läget där man tar vad man kan få i jobbväg. På den tiden fanns Nordchoklads fabrik kvar i Kalmar, och man packade fortfarande pralinaskarna för hand. Det innebar att man säsongsanställde folk varje höst, för att packa julgodiset. Det här året hade jag precis fått sluta på Luma metall på grund av arbetsbrist. Eftersom båda företagen tillhörde cooperationen, fick vi förtur på säsongsjobben på chokladfabriken. Det jag hoppade på när packandet av julgodis var klart, var att åka ner till Skåne i några dagar och marknadsföra det. Den tjugoförsta december jobbade jag därför från nio på förmiddagen till åtta på kvällen på Obs i Burlöv. Jag och en kollega bodde på Esso motorhotell, och där blev vi bjudna på julbord på kvällen. Sedan åkte vi med ett par killar vi hade träffat in till Kramer. Där dansade jag halva kvällen med mitt livs i särklass kortaste romans. Jag såg honom aldrig mer efter det, men minns honom fortfarande såhär långt efteråt. Åtminstone minns jag hur han fick mig att känna. "Hetast är den famn, i vilken blott man drömt sig", som Karl Gerhard skrev en gång i tiden.
Fem i sju ikväll är det tjugosju år sedan min farmor somnade in för gott. Mamma hade gått bort i februari samma år. Jag minns hur pappa förundrat sa att han aldrig hade trott att hans fru och hans mor skulle dö samma år. Kortet på farmor är taget åtta år tidigare.

Telefonstrul.

När min bror ringde igår lyckades jag visserligen få kontakt med honom, men jag tappade den igen mitt i samtalet. Jag vet att jag har läst någonstans i bruksanvisningen om hur man fixar skärmen så att man inte kan komma åt någonting av misstag medan man talar i telefon. Jag trodde endera att det var självklart att det var så, alternativt att jag redan hade det rätt inställt. Jag är ju van att kunna hålla luren mot örat när jag pratar. Jag får kolla upp det under jullovet, för att söka information brukar ta tid. Hur som helst ringde jag tillbaka direkt igår, men då svarade det ingen. En bra stund senare slog det mig att jag inte hade kollat vilket nummer han ringde från. Jag har foto till dom nummer jag är intresserad av att svara på, och tittar bara på det för att se vem som ringer. På min bror har jag tre olika, och när jag kollade upp det noggrannare visade det sig att han hade ringt från en av sina mobiltelefoner. Min privata färdtjänst, det vill säga brorsonen, är enklare att få kontakt med. Han svarar alltid tämligen omedelbart på meddelanden på Facebook. Där blev jag lovad skjuts till julfirandet på lördag. Han jobbar visserligen under dagen, men när vi väl kommer iväg slipper jag både tåg, bussar och väntetid mellan dom. Möjligen missar vi julbönen, men att jag i stort sett bara går i kyrkan en gång om året tyder väl på att jag inte är så kyrklig av mig. Jag sitter hellre vid datorn och tänker på Gud på söndagarna, än jag sitter i kyrkan och tänker på datorn. Ursprungligen handlar den historien om en bonde och hans hölass, men jag känner likadant.

Strumpor.

Eftersom jag promenerar mycket har jag en tendens att slita hälarna på både skor och strumpor. Skorna inifrån och strumporna utifrån. På jobbet använder jag stödstrumpor. Jag började med det under dom åren jag stod hela arbetspassen. Nu sitter jag minst halva igen, men dom har hängt med. På dom syns det här fenomenet extra väl. Det är bara tunt nät kvar på hälarna, medan resten av strumporna är hela. Jag har väntat på att det skulle gå hål på hälarna, alternativt att jag skulle hinna beställa nya strumpor, så jag kunde slänga dom gamla. Därför blev jag lite snopen när ena stortån tittade ut när jag kom till jobbet igår. Det var inte riktigt där jag hade trott att det skulle bli hål, och jag hade inte sett något när jag tog på mig dom här hemma. Till saken hör att jag är smått allergisk mot allt vad naglar heter, och klipper dom alldeles för korta. Det sticker nästan inte ut något alls, som kan nöta på strumporna. På våningen över min på jobbet var dom krassliga inatt. Killen jag pratade med var genomförkyld. Dessutom strulade det så mycket där uppe att han till och med kunde ha tänkt sig att byta med mig. Han var annars nere hos oss fram till semestern, och brukar inte vilja tillbaka för allt i världen. Så hade en av hans medarbetare gått hem vid elva. Min spontana reaktion var att vi inte började förrän vid den tiden. Söndagsnätterna är så långa, att jag helt enkelt förtränger dom extra timmarna på kvällen.

Bilar vintertid.

Jag läste någonstans att "för varje snöflinga som faller är det någon som glömmer hur man kör bil". Det verkar ligga något i det, för oavsett hur hårt isen har suttit på rutorna när man har skrapat dom, så kör folk ändå precis som vanligt när dom väl kommer ut på vägen. Att det är exakt samma ishinna på asfalten verkar inte bekymra dom nämnvärt. Så länge jag bara behöver läsa om alla avåkningar, och dom inte kör på mig, gör det förstås inte mig så mycket. Mer personligt tar jag det när bilen ska stå på tomgång i flera minuter. Eftersom jag inte har bil själv har jag dålig koll på reglerna, men jag hoppas verkligen att man inte få ha motorn igång hur länge som helst. Framför allt tycker jag sunt förnuft borde säga att det inte är så kul för dom som har ventilation ut mot gatan. Filtret i min ventil ut mot Norra vägen brukar bli kolsvart, fast bilarna bara kör förbi utan att stanna. För egen del stör jag mig mest på att folk har lyset på medan dom varmkör sina bilar. Det bländar något fruktansvärt hela vägen fram till dom, när jag går på trottoaren på vägen hem från jobbet. Jag utgår från att dom inte har helljuset på, men ville dom bara kan jag tänka mig att det är möjligt att släcka lyset helt och hållet även på nyare bilar. Värst på att bländas är annars en cyklist jag möter varje morgon. Han har en rejäl ljuskägla framåt från cykeln och dessutom en pannlampa som lyser lika starkt.

PostNord.

PostNord fortsätter att förvåna och förundra. Vill man skicka ett brev som väger 500 gram till England, så skiljer uppgiften om vad det kostar två kronor mellan portotabellen på deras webbsida och i den fysiska tabell dom har skickat ut. Jag har mailat och frågat vilken som är fel utan att få något svar. Jag betalar den högre summan för säkerhets skull. Ett par spänn är förstås inte hela världen, men jag tycker det är onödigt vimsigt av ett så pass stort företag, som så många är beroende av. Speciellt som dom är väldigt snabba med straffavgifter, om dom har en annan uppfattning än jag om hur mycket jag borde ha betalat i porto. Det senaste brevet jag skickade utomlands var så pass stort att jag fick lämna in det på posten. Jag hade räknat ut innan hur mycket det borde kosta att skicka, och kassörskan kom fram till exakt samma resultat. Hon hade dessutom tillgång till betydligt högre valörer på frimärken än vad jag hade hemma, så hon slapp sätta på så många. I veckan som gick skickade PostNord ett brev med en påminnelse om att jag hade ett paket att hämta ut. Jag vet inte vilket som var märkligast. Att det var ett paket jag redan hade hämtat, eller att dom tipsade mig om att be att få aviseringen via sms nästa gång. Det var så jag hade fått den från första början. För varje försändelse som ska hämtas på posten kommer det dessutom ett extra mess nu i december. Det handlar om att dom har trångt i sina hyllor nu i jultid, och att man ska hämta sitt paket eller stora brev så snart som möjligt. Det är ett jäkla plingande i telefonen. Inte undra på att jag måste stänga av signalen för att få sova på dagarna.

Jobbmiss.

Jag tjatar på alla nya på jobbet om att man aldrig kan lita på någon annan än sig själv. Följesedlar kan hamna på fel box eller vara utskrivna på fel sträng, boxar kan hamna på fel ställe och så vidare. Det är lika bra att dubbelkolla allting, och inte bara lita på att någon annan har gjort rätt. När jag schabblade till det i veckan, skyllde jag på att jag inte hade varit på just den strängen på flera år. Det fanns en liten lapp som förklarade åt vilket håll man skulle vända dom olika boxarna med omarbetning. När jag snurrade en sån box ett halvt varv extra, för att vara säker på vilken sida som var vilken, hade jag lite otur när jag tänkte. Jag kom dessutom inte på förrän jag kom hem från jobbet att jag hade gjort fel. Natten efter hade jag i gengäld lite tur. Då satt jag på strängen där boxarna kapas om, och såg när killen som körde kapen ställde fram den. Han var inte tillräckligt misstänksam för att kolla så att den var rättvänd, men jag såg det och kunde be honom vända på den. På det viset blev det betydligt mindre extrajobb, än om vi hade börjat köra den. Hade vi gjort det hade vi kapat bort en prima bit på varje stav, och bara fått ut en massa skräp i strängen. 

Luciainformation.

Igår ordnade Kährs luciafirande med information på Kristallen. Det var två samlingar runt skiftbytet vid två. När vi höll till i pingstkyrkan brukade vi få gå dit på morgonen. Nu förväntas vi nattarbetare vara pigga och nytra och på plats mitt på dagen. För dom som inte bor i Nybro blir det en extra resa också, när det inte sker i samband med arbetstiden. Nu hade åsikten att vi var missgynnade nått ledningen, så igår kväll samlades vi i en lokal på fabriksområdet. Samlingslokalen hette Karmen och låg i byggnad tre var den information man fick. Om jag, som har varit anställd i tjugosex år, inte vet vad det innebär, kan man undra hur alla nyanställda från Lernia förväntades hitta dit. Luciatåg fick vi vara utan, men fika fick vi alla fall. Företagets VD, som hade hållit informationerna på dagen, behagade inte heller infinna sig. Han som var där istället presenterade sig aldrig. Däremot berättade han vems tjänst han hade övertagit, så jag kunde ta reda på vad han hette senare under natten.
I morse var jag bara hemma och duschade efter jobbet, innan jag cyklade till frissan. När vi var klara vid niotiden hade jag ärende till en databutik, men den som ligger precis intill salongen öppnade inte förrän tio. Jag fick cykla några hundra meter extra till den andra, som öppnade en timme tidigare. Jag var i bokhandeln, på posten och till slut på Kvantum, så det mesta av förmiddagen hade gått, innan jag kom hem. 

Fjortonde december.

Den fjortonde december 1972 hade vi luciafest i Norra Möckleby bygdegård. Lite småstrulig verkar kvällen ha varit. När vi hade gått lucia fick jag inte upp knuten på glittret jag hade runt midjan. Kvinnan som tog hand om oss fick rycka ut med en kniv och skära av det. När jag sedan bytte kläder hade dragkedjan i min kjol gått sönder. Det löste hon med en säkerhetsnål. Så fick jag låna hennes kofta, för att det inte skulle synas.
1991 gav detta datum många exempel på hur jag beskrev människor jag inte kunde namnen på. Jag var med goda vänner i Påryd och dansade bland annat med han med ringen, han med sommarstugan och han som var lik Steine. Så fanns det dom jag kunde förnamnet på men inte efternamnet. Därför dansade jag både med Stig och Stig 2. En fotnot är att Steine egentligen hette Sten-Åke Lindberg och var sångare i Ingmar Nordströms orkester. Mannen jag dansade med såg ut precis som Steine gjorde när han var yngre. Det var visst fler än jag som hade påpekat det. Jag fick så småningom veta att den här killen hette Lasse. Såhär i efterhand funderar jag på om han åldrades lika snyggt som Steine. Sångaren ifråga avled 2004. Huruvida Lasse lever har jag ingen aning om. Jag tappade bort alla människor jag enbart träffade ute på dans, när jag slutade gå ut för mer än tjugo år sedan. Nedan syns Steine Lindberg som ung och som något mera grånad.

Morgontidningen.

I gårdagens tidning hittade jag flera intressanta artiklar på samma sida. En gällde att allt fler vill få sin aska strödd ute i det fria, när dom har dött. Jag tillhör den skaran. Så länge pappa levde kände familjen många som hade båt. Nu kanske det får bli Finlandsfärjan eller något, om man vill komma längre ut på havet med den. Det kan väl vara ett ställe så gott som något att fira min avfärd på. Det som fångade mitt intresse i artikeln var reglerna som gällde för att få strö ut någons aska över huvud taget. Det ska bland annat vara uppenbart att man kommer att hantera askan på ett pietetsfullt sätt. Efter att ha googlat det svåra ordet är jag hyfsat säker på att en mig närståendes tanke om att spola ner askan på toaletten inte kommer att bli godkänd. Så kunde man läsa om soptjuvar som härjar vid landets återvinningsstationer och att dom verkar ha blivit alltmer aggressiva. Jag har tidigare läst i ett inlägg om Kalmars rumänska tiggare att dom "plockar" flera uttjänta kylskåp och får ihop ett fungerande av dom. Jag tyckte redan då att det var märkligt att dom bara kunde plocka, när det var olagligt att stjäla från återvinningsstationerna för alla andra. Personalen, som blir utsatta för hot och ibland våld, verkar hålla med mig. Den tredje artikeln gällde att personer som är under 65 år och är friska i övrigt har liten nytta av att vaccinera sig mot influensan. Skyddseffekten är relativt dålig och dom allra flesta blir inte svårt sjuka. Jag har således aldrig vaccinerat mig mot influensa.

Körtillstånd.

Inatt är det tänkt att vi ska starta upp en sträng som vi inte har kört på nattskiftet hittills. Boxarna där flyttar man med en elektrisk handtruck, som man måste ha utbildning för att få köra. Det har jag, men det var några år sedan, och jag var övertygad om att mitt körtillstånd hade gått ut. Jag visste att jag hade det kvar dock, så i morse hade jag satt en tejpbit på nyckelknippan för att komma ihåg att plocka fram det. Nyckelknippan är det enda stället där jag säkert hittar såna påminnelser. Speciellt idag, när porten var låst när jag kom hem. Att den är det när jag går till jobbet efter tio på kvällarna börjar jag vänja mig vid, men halv sju på morgonen brukar det vara upplåst. Min första tanke var att tidningsbudet inte hade tagit sig in, men tidningen låg på dörrmattan. Dörren brukar vara öppen när dom kommer, men dom kanske har nyckel för säkerhets skull. Hur som helst hjälpte det inte att jag använde nyckelknippan två gånger för att ta mig in. Väl inne i hallen hängde jag ändå bara upp den, utan att notera min minnestejp. Som tur var kom jag att tänka på den senare. När jag ska iväg ikväll hade jag knappast hunnit leta efter något kort. Den här gången var det för en gångs skull något positivt att jag mindes fel. Körtillståndet var visserligen fem år gammalt, men det gällde tillsvidare. Jag lär få läsa mig till på knapparna hur man manövrerar trucken, men jag får i alla fall köra den.

Bildscanning.

Vissa saker kan se helt okej ut, så länge man inte jämför dom med något bättre. Jag hade lagt ner en hel del jobb på att leta efter kort i mina fotoalbum och sedan scanna in dom i datorn, när jag insåg att dom var snudd på suddiga jämfört med dom jag hade scannat tidigare. Några tokiga inställningar hade jag uppenbarligen gjort, för när jag bytte från avancerat till enkelt läge blev dom bättre. Av ren lathet har jag inte forskat vidare i det, utan fortsatt använda enkelt läge. Den största skillnaden som jag ser det är att jag är van att kunna beskära bilden som jag vill från alla håll. I det enkla läget går det mest bara att göra ytan man scannar större eller mindre, men det går förstås lika bra att beskära i bildvisaren efteråt. När jag hade scannat om alla kort igen upptäckte jag nästa fel. Då hade jag missat en inställning som hade med storleken att göra, och gjort dom för små med tanke på vad jag skulle ha dom till. Man är ju lite bortskämd med att korten från digitalkameran blir gigantiskt stora. Jag såg framför mig hur jag skulle få börja om från början igen, men istället  fuskade jag lite och ändrade storleken i bildbehandlingsprogrammet. Någon har sagt att man inte kan göra en bild större, men det verkar ha fungerat till just det jag skulle ha dom till.

Instagram.

Jag har sett att folk har delat andras inlägg på Instagram, men aldrig fattat hur dom bar sig åt. Jag har inte brytt mig så hårt heller, men så hade en arbetskamrat ett klipp som jag ville dela. Jag fick googla fram lösningen, som jag gör med det mesta här i livet. Undrar just hur man löste problem innan Google fanns. Nu visade det sig att svaret var en app, som lämpligt nog hette InstaRepost. Den skulle vara hur enkel som helst att ha med att göra, men på första försöket hände ingenting. Jag vågade inte försöka mer den dagen, eftersom jag vet hur det brukar bli på Facebook. När någonting inte syns där försöker man fyra gånger till, och plötsligt får man upp samma inlägg fem gånger. Andra dagen gick det bättre, men jag nådde inte ända fram. Det kom upp ett felmeddelande mot slutet av processen. Igår var det tredje gången gillt. Jag lyckades genomföra min första repost, och det blev precis som jag hade hoppats med min egen kommentar och sådär. Det är inte klokt så många roliga leksaker det finns numera. Tur att man har barnasinnet kvar, fast jag antar att man borde vara vuxen, när man är över femtio.

Skumtomtar.

Skumtomtar vill jag minnas var mer av ett favoritgodis förr. Numera köper jag det aldrig, men i veckan har jag ätit några i alla fall. En kväll mötte jag en kille som var på väg hem när jag kom till jobbet. Han bjöd mig först på en skumtomte, och ställde sedan en fråga. Det blev inte direkt något uttömmande svar, när jag hade munnen full av skum. Annars lät det nästan som en fråga som var tänkt som inledning till ett samtal, eftersom han undrade om jag trivdes med att jobba natt. Hade det inte varit min grej hade jag ju knappast gjort det i mer än tjugo år. Nu fick han bara ett kort ja som svar, innan vi fortsatte åt varsitt håll. Igår morse förstod jag var han hade fått sina skumtomtar från. Då låg det en påse nere på min avdelning tillsammans med en isskrapa med reklam för facket och en julhälsning från dom. Lite stött blev jag för att jag ingen hade fått, men strax innan jag skulle gå hem kom fackombudet rusande med min julgåva. När vi har haft gottebord till jul på jobbet har jag ofta bidragit med just skumtomtar. Det känns ju definitivt som julgodis. Så brukar dom finnas att köpa i behändiga plastburkar på Kvantum. Bara att ta en sån under armen, så har man shoppat klart.

Strömavbrott.

Igår eftermiddag var det strömavbrott i hela Nybro. Hemma hos mig märker man på två saker att strömmen har varit bruten. Den ena är en digital fotoram, som sätter på sig själv (den som ändå kunde det) när strömmen kommer tillbaka. Den andra är tyvärr klockradion. Där nollas både tid och andra inställningar. Det kommer att bli katastrof, om det händer en gång när jag har en tid att passa. Oftast har det varit så långt mellan gångerna det har hänt, att jag har fått ta fram instruktionsboken när jag skulle ställa in allt igen. Den här gången kom jag ihåg både hur man ställde klockan och att man måste ställa in radiokanalerna igen.

I morse skulle jag ha varit på massage, men hon hade ringt återbud medan jag sov igår. När jag försökte ringa tillbaka svarade inte hon, så jag lämnade också ett meddelande. När telefonen ringde ett par timmar senare, var jag så snabb att svara, att jag missade att det inte var hon. Istället råkade jag svara på ett okänt nummer, och självklart var det en av alla dessa påstridiga säljare. Min brorsdotter har jobbat med sånt, så på hennes uppmaning vill jag inte vara otrevlig. Samtidigt vet jag att män i allmänhet och säljare i synnerhet tar hela handen om man ger dom lillfingret, så jag försöker hålla dom så kort som möjligt. Den här gången var det tur att jag lyckades, för två minuter senare ringde min massageterapeut. Nu bokade vi in ansiktsbehandling och en lång, härlig hotstonemassage i veckorna efter jul istället. Jag är ledig två veckor. Det blir ju en halv semester, och (nästan) allt som har med njutning att göra fixar Johanna på Nybro hudvård.

 

 

Telefonen.

Jag hade haft smartphone i ett halvår, innan jag ens kom på idén att börja släcka skärmen innan jag stoppade undan den. Den slocknade ju själv efter någon minut. Lite spännande blev det förstås, eftersom det var lätt att komma åt något kommando, när jag knäppte igen fodralet. Inte förrän någon på jobbet undrade varför jag inte stängde av den, blev det av att kolla upp hur man gjorde. Då var det förstås världens enklaste, som allt annat på min telefon. Det fanns ju en anledning till att jag köpte en som var gjord speciellt för seniorer. Speciellt van vid själva telefondelen är jag fortfarande inte, eftersom jag väldigt sällan pratar i telefon. Sist min bror ringde lyckades jag inte ens få kontakt med honom, innan han kopplades över till svararen. Det borde ju inte vara svårare än att trycka på en knapp. Fast nästa gång det ringde insåg jag att det var exakt det felet jag hade gjort. Tryckt alltså. Man skulle nämligen svepa över till alternativen att svara eller inte. När jag inte vill svara är det dessutom ingen brådska, så jag stressar inte upp mig lika mycket. Men är man till exempel i en butik kan det förstås vara skönt att få tyst på telefonen, och inte låta den ringa ut alla signaler. Jag misstänker att det är många som blockerar försäljarna helt, för det företag som har ringt oftast på sistone har gjort det från en mängd olika nummer.

Ny tomte... igen.

Tomten Ture är så stor att han står på golvet. Han har ersatt en tomtedocka, som såg ut mera som en leksak. Samtidigt som jag bytte ut den städade jag undan lite annat krimskrams, som jag brukade ta fram till jul. Eftersom jag numera har tomtar i alla mina tre fönster, fanns det plats för en ny där också efter rensningen. Jag tänkte kolla på julskyltningen, men där såg jag i stort sett ingenting sånt alls. Det är julmarknad i veckan, men jag tvivlar på att jag kommer iväg ner på den över huvud taget. Jag gillar verkligen inte att ge mig iväg hemifrån. Att det är snö och kallt gör det knappast mera frestande. Speciellt inte om det enda fordon man äger är en cykel. Istället gjorde jag en närmare genomgång av övriga tomtar på Kvantums julavdelning. Det fanns flera som, precis som Ture, hade luvan nerdragen över ögonen, men jag fastnade för en mer traditionell tomte. På bilden är han på plats i mitt vardagsrumsfönster.

Femte december.

Den femte december 1980 fick jag hem en hylla, som jag monterade. Jag minns faktiskt inte nu vilken hylla det kan ha varit, men jag misstänker den som numera används till förvaring i vindsförrådet. Jag har för mig att jag har köpt alla andra hyllor jag har sedan jag flyttade till Nybro. Stereobänken, som jag köpte samma vecka, står däremot fortfarande kvar i vardagsrummet. Den har jag uppenbarligen använt i trettiosex år. Nya möbler är definitivt inte det jag lägger mest pengar på. Bänken har fack för vinylskivor. För att det inte ska se tomt ut står skivorna kvar där, fast det är bra många år sedan jag ställde undan skivspelaren. Själv är jag hemmablind, och tänker inte ens på dom. Jag blev uppriktigt förvånad när min bror pekade på dom en gång när vi pratade om gamla skivor. Alla får inte plats där, så resten står högt uppe i ett skåp i hallen.
1981 var jag på Öland och hälsade på mina föräldrar denna dag. Vi var och tankade mammas bil, och jag blev bjuden på lax till middag. Så var jag förstås med pappa vid hamnen och tittade till hans båt. Åtminstone tror jag att det var det officiella ärendet, även om både han och jag tyckte det var roligast att se om vi träffade någon att prata med. Det är pärlan på bilden nedan. Han hade ett par, tre olika genom åren, men döpte alla till Kronan. KR är distriktsbeteckningen för Kalmar, men många blandade ihop det, och kallade båten för Kronan 1. Han såg för övrigt till att få behålla samma nummer också på sina olika båtar.

Paket.

Jag köper alla mina apoteksvaror från Apotea på nätet numera. Dom brukar vara hur snabba som helst med att få iväg sina paket, så jag trodde att det jag beställde förra helgen skulle komma senast onsdag, så jag kunde hämta det på vägen till Kvantum i torsdags. Istället kom inte mailet om att dom hade skickat mitt paket förrän i onsdags. Sist det hände hade dom väntat för att få hem någonting som var slut, så jag tänkte att det var något liknande den här gången. Jag var i alla fall inne på deras Facebooksida, och tyckte till om att dom kunde passa på att informera om varför paketet hade dröjt, när dom ändå meddelade att det var på väg. Där fick jag svaret, för det var fler än jag som var upprörda över sena leveranser. Dom hade som alla andra haft black friday, och eftersom folk blir skogstokiga när någonting är billigt hade dom inte hunnit med riktigt. En kille hävdade på fullt allvar att hon skulle beställa någon annanstans nästa gång. Man kan undra var, för jag känner då inte till något annat nätapotek. Jag har länge tyckt att någon mer borde haka på, när det verkar vara så lukrativt. Det borde verkligen finnas utrymme för flera aktörer, med tanke på hur många stationära apotek det finns över hela landet. Vi har två stycken enbart i lilla Nybro. Själv blev jag mest bara förvånad över att Apotea dröjde ett par dagar extra. Speciellt som PostNord sedan fick hit paketet över natten. Det brukar vara tvärtom. Jag cyklar inte till posten extra för att hämta det, så nu får det ligga där en vecka. Under den tiden hinner jag få mängder av påminnelser både från PostNord och Apotea. Den första kom efter ett par dagar.

Mossa.

Mossan jag köpte på Willys var ingen höjdare. Den påminde mer om en grästorva, som någon hade grävt upp och stoppat i en plastpåse. I torsdags kollade jag på Kvantum igen, men där var den fortfarande slut. Jag fick syn på tjejen jag hade diskuterat mossa med tidigare. Hon var visserligen civilklädd, men en kort fråga tyckte jag att hon kunde svara på, fast hon var ledig. Hon hade ingen beställt, men förklarade vem jag kunde fråga, och var jag kunde hitta henne. Det visade sig att den flickan hade beställt mossa, som skulle komma dagen därpå. Jag orkar inte masa mig dit igen förrän på torsdag, men vi får hoppas att den inte hinner ta slut igen. Den första jag pratade med sa till och med att hon sparar sin mossa och återanvänder den varje år. Det skulle lösa problemet för gott. Det slog mig för övrigt hur dålig koll jag har på namnen på Kvantums personal, fast många av dom har jobbat där sedan jag flyttade till Nybro. Namnbrickor vore inte helt fel. Det tog mig inte många minuter att inse att dom har precis det, fast jag aldrig läser dom. Projekt läsa namnbrickor börjar alltså på torsdag. Nu är strax helgens tvättande klart. Jag kom inte ihåg att jag skulle bädda rent förrän jag redan hade bäddat sängen i torsdags. Då orkade jag inte riva upp den igen, så tvättandet fick anstå ett dygn. Att jag kunde ha tagit maskinen med fyrtiograders först som omväxling slog mig inte ens. Vanans makt är stor.

Hänt i Nybro.

Igår kväll började jag seriöst undra om jag lever mitt liv mer på Internet än i verkligheten. Jag hade inte hört ett ljud om att det var snö på gång, när jag plötsligt såg ett par inlägg på Facebook om att det hade snöat. När jag tittade ut var det mycket riktigt vitt på marken. Det brukar väl vara genom fönstret man upptäcker sånt först i vanliga fall. Min spontana tanke var hur jobbigt det skulle bli att cykla till Kvantum. Sedan mindes jag att jag hade varit där redan på morgonen. Det var tydligen en bra idé att få det gjort. Något jag däremot såg genom mitt fönster var en massa ljus en bit bort på järnvägen. Jag trodde först att någon hade hoppat framför tåget, men till slut insåg jag att det var spårarbete på gång. Dom får väl passa på sent på kvällen, när dom inte stör tågtrafiken. Jag misstänker att dom fäste om syllarna eller något, för maskinen stannade och någonting gick ner mot marken varannan meter. Det såg ut som ett evighetsjobb, som kunde ta hela natten, om dom skulle ta sig ända till Kalmar på det viset. Å andra sidan var det väl betydligt mera tidskrävande när rallarna byggde järnvägen för hand en gång i tiden. Att en kille blev skottskadad någon kilometer härifrån läste jag däremot enbart om på Facebook. Det var samma sak när det eldades i Åkrahällskolan förra helgen. Den ligger i stort sett tvärs över gatan från där jag bor, men jag såg inte ens brandbilarna.

Utökad arbetstid.

Jag fick veta i veckan att min äldste bror hade trappat ner lite, och numera bara jobbar fyra dagar i veckan. För mig går det åt andra hållet. I ett helt år jobbade jag bara 27 timmar i veckan. Sedan semestern har jag åkt på en och en halv natt mer varje månad. Fast det slog mig att jag nog fortfarande jobbar mindre än brorsan, fast han har gått ner i arbetstid och jag upp. Den glädjen varade inte länge. Igår kväll var min närmaste chef inne och informerade om att vi ska jobba en extra natt varje månad efter nyår. Det kallas utökad arbetstid. På min förra avdelning var det ett frivilligt alternativ, och stundtals slogs folk nästan om dom platser som fanns. Vi ska gå upp i tid hela skiftet. Jag tror det innebär att jag för första gången på flera år kommer att jobba heltid. Det är fler än jag som jobbar natt just för att slippa det. Som jag har förstått det är problemet det motsatta inom vården. Där slåss man för rätten till heltid. Inom industrin är det nära nog omöjligt att få jobba deltid. Där jobbar istället dom flesta mer än hundra procent, eftersom  det förekommer mycket övertid. Alternativet på min arbetsplats är helgskift, även om många som jobbar det går in i veckorna också. Jag träffade en tjej från helgnatten i söndags. Hon funderade på att söka nattskift istället, så vi kanske kunde byta.

Bussåkande.

Jag har länge förundrats över alla dessa föräldrar som skjutsar sina ungar fram och tillbaka till skolan. När jag läste om småungar i förskoleklass, som annars skulle åka linjebuss själva, förstod jag bättre varför. Jag åkte visserligen buss till och från skolan i nio år, men på den tiden var det rena skolbussar. Dom första sex åren var det bara en liten minibuss. Till högstadiet åkte vi i en stor buss, men den var fullastad med enbart skolelever. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om missade bussar, fast jag inte började åka buss i linjetrafik förrän i vuxen ålder. Eller just därför kanske. Jag har aldrig fått någon riktig rutin på att åka vare sig buss eller tåg. Jag är alltid vid hållplatsen tio minuter innan bussen ska gå, medan dom sista kommer springande när den är på väg därifrån. Så kanske är det bra att ungarna får lära sig tidigt. Jag tycker ändå det låter märkligt med sexåringar som förväntas klara sånt själva, samtidigt som vissa tonåringar blir curlade som om dom vore bebisar.

Tvättad lapp.

Som på bilden ser mina shoppinglistor ut efter tvätt. Dom blir skrämmande ofta kvar i någon ficka. Inte undra på att jag sällan eller aldrig vågar stoppa sedlar där. Jag tycker att jag kollar fickorna innan jag stoppar kläderna i maskinen, men ändå hittar jag allt som oftast en pappersnäsduk eller någon typ av lapp. Dom dyker sällan upp förrän jag ska stryka kläderna. Då känner jag att någonting är knöligt. Lappen på bilden hade hängt i garderoben extra länge, eftersom den låg i en ficka på vinterjackan. Den slipper man ju använda under sommarhalvåret, om man har tur. Märkligt bara att jag inte har lyckats tömma fickorna riktigt ens på den.

 

Tjugoåttonde november.

Det finns en anledning till att jag tror att det är ständig vinter i Bollnäs, där min bror bor. Det hänger ihop med att jag aldrig har varit där under sommarhalvåret. Inte mitt i vintern heller som väl är, men det är snö hyfsat länge på våren där uppe och den kommer tidigt på hösten. Begreppet julesnö fick en helt ny innebörd det året jag firade jul och nyår där. Vi tog en skogsväg på vår promenad, eftersom det skulle vara mindre snö där. Den räckte långt upp på låren på mig. 1991 var jag uppe och hälsade på i slutet av november, så kortet på brorsdottern och mig är exakt tjugofem år gammalt. Jag hade suttit på tåget mellan sex på morgonen och halv fyra på eftermiddagen för att komma dit. På kvällen var jag med hennes mor på symöte. Jag roade mig med att fästa snören i dom tjugofyra små paket jag hade haft med mig till barnets adventskalender. Jag hade alltså broderat varsin adventskalender åt syskonbarnen, och fixade varje år efter det paket till alla tre. Dessutom brukade jag sticka dom varsin tröja till deras födelsedagar. Det känns verkligen som om jag hade mer tid förr. Oklart om det har med datorns intåg att göra att tiden har krympt. Jag trodde att hösten i år var extrem, men redan för två år sedan skrev jag såhär den tjugoåttonde november: " Min att-göra-lista har 36 punkter, och den fylls på efterhand som jag kommer på nya, roliga projekt. I helgerna hinner jag i bästa fall beta av dom som återkommer varje vecka. Det är bara att hoppas att man får leva så länge och vara så pass frisk, att man hinner vara en pigg pensionär i några år." Listan är dubbelt så lång nu, så det går inte åt rätt håll direkt. Jag är hur som helst glad att det inte är jag som får barnbarn när syskonbarnen blir föräldrar. Förhoppningsvis är det ingen som förväntar sig att jag ska göra en massa sånt nu.

Julskyltning.

Julskyltningsvädret såg soligt och skönt ut tills man kom ut idag. Då visade det sig att det blåste både hårt och kallt. Dom som stod på torget fick hålla i sina tält när vinden tog i. Jag tyckte inte det var så mycket att ha, men jag köpte i alla fall ett par små kylskåpsmagneter och ett gäng lotter utan vinst. För att öppna dom måste jag ta av mig vantarna, och det räckte för att fingrarna skulle kännas som istappar. En massa ärenden fick jag i alla fall uträttade, för butikerna hade öppet. Jag köpte mossa, eftersom den gröna mossan var slut på Kvantum i fredags. Så handlade jag kuvert, skrivarpatron och vad jag tror var den sista julklappen. Min elvisp har antagligen varit med sedan jag flyttade hemifrån för nästan fyrtio år sedan, och ibland har jag använt degkrokarna, så den har fått jobba rejält. Så när den senaste gången jag använde den bara gick igång på vartannat försök, kände jag att det var dags att köpa en ny. Jag har börjat få ont i armen av att hålla den, så nu köpte jag en med en ställning, som kan stå för sig själv och jobba. Den var ändå betydligt mindre än en hushållsassistent, så jag tror att jag både ska få plats med den och att det ska bli av att ta fram den. Annars går elvispen att ta loss och använda som vanligt. En hoodie till köpte jag också. Jag har varit livrädd att spilla på den jag använder här hemma, eftersom jag inte har någon att byta med. Att det var ballongjakt i vissa butiker var en glad överraskning. Man fick smälla en ballong, och inuti låg en lapp med hur många procents rabatt man fick. 

Avstämning.

Ibland händer det att jag får packa ihop det sista av mina varor efter att jag har betalat på Kvantum. Har jag grejor liggande utanför packväskorna i vagnen känns det knappast lönt att göra det innan. Man vet ju aldrig om man åker på en avstämning, så alltihop ska upp igen. Mig händer det nästan aldrig numera, men jag förstod att det hade hänt damen som var strax före mig igår oftare än vad hon tyckte var rimligt. Hon sa flera gånger att skulle det bli så kunde hon lika gärna betala i den vanliga kassan. Hon som kom efter mig verkade tvärtom inte alls tycka att vitsen med självscanning var att varorna var nerpackade och klara när hon kom till kassan. Hon satte sig på huk vid sin rullvagn utanför och plockade ner dom i en kasse. På sätt och vis kan jag förstå henne, för mjölk och andra tunga mejeriprodukter kommer nästan närmast utgången, och sånt vill man ju ha i botten.
Nu ska jag ta tag i mitt julpyntande igen. Jag såg bara till att bli klar med balkong och fönster igår, så det ser fint ut utifrån. Här inne är det kaos för tillfället. Jag hann i alla fall upptäcka ett tankefel jag måste ha gjort förra året. Sladden från adventsstjärnan i sovrummet räcker inte fram till eluttaget, så jag har fått använda en skarvsladd i alla år. Efter tapetseringen hamnade en grendosa precis under fönstret på andra sidan. Dit når sladden. Det måste ha sett likadant ut vid advent ifjol, men vanans makt är tydligen stor.

Adventspynt.

När jag tog semester på söndag var tanken mest att det är julskyltning då. Det går jag knappast på, om jag ska börja jobba kvart över åtta på kvällen. Långt senare kom jag på att det är läge att tvätta fönster, byta gardiner och julpynta den här helgen också. Nu blev det ingen långhelg som jag hade planerat. I Sverige vill man ju inte gärna att jobben ska räcka till alla. Istället kör man en oroväckande hög procent av produktionen på övertid. Så även på min arbetsplats, så inatt har jag jobbat. I morse var jag bara hemma och vände, och fortsatte sedan till Kvantum för att veckohandla. Jag hade plockat ner första jullådan innan, eftersom jag i vanlig ordning inte kom ihåg ifall jag hade mossa och ljus till adventsljusstaken. Ifjol köpte jag behändiga plastlådor till det skåpet, men jag fick inte ihop det riktigt. Där fanns fortfarande en bananlåda, som var en riktig rysare att få ner, eftersom skåpet sitter uppe vid taket. Nu kollade jag måtten, och hittade den perfekta plastlådan att ersätta den med på Kvantum. Att jag skulle köpa något så stort förträngde jag tydligen när jag gick in i butiken, för jag tog en grund vagn som i stort sett bara rymde mina cykelväskor. Inte blev det bättre när jag hittade en hyfsat stor tomte som jag ville ha. Han är jättesöt, och heter dessutom Ture, precis som min farfar. Hemma igen tvättade jag fönstren och satte upp slingan på balkongen, medan det var ljust så jag såg att göra det. Pingvinen på bilden fick jag av mina nyårsgäster ifjol. Den går egentligen på batterier, men då blir den lite knölig att komma åt att tända och släcka. Alternativt är den försedd med en timer, som tänder den sex timmar per dygn och sedan släcker den i arton. Jag ville hellre kunna tända och släcka den samtidigt med ljusslingan, så jag stoppade in en bit av slingan i pingvinen istället.

Gott.

Att allting blir godare ju onyttigare det blir är väl bara att konstatera. Jag minns fortfarande, fast det är bra många år sedan jag bakade bullar senast, att dom smakade bättre ju mer socker, kanel och smör man hade i. Det senaste beviset kom i form av Yoggi, som jag äter till lunch på jobbet. Lättvarianten vägrar jag befatta mig med, fast den står mer lättåtkomlig i hyllan. Den med två procent fett står allra längst ner. Enligt någon (skämtare?) var det för att vi som åt den behövde träna lite extra. Senast slog jag på stort och köpte drömyoggi. Den innehåller fem procent fett, och är så tjock så den knappt rinner. Smaken är därefter. Inte ens jag, som tycker allt sånt är surt eller åtminstone syrligt, grinar illa när jag äter den.

 

Facebookmeddelanden.

Meddelandefunktionen på Facebook kan bli onödigt spännande, om man inte har någon annan kontakt med den man skriver till. Då hamnar meddelandena i en egen mapp, som man får hålla koll på själv. Det kommer inte upp någon varning, och många missar dom helt. Rekordet togs nog av bloggaren och författaren Malin Wollin. Hon skrev en gång om näthat, och uppmanade alla att skicka nätkärlek istället. Jag tyckte det enklaste sättet att nå henne på var ett meddelande på Facebook. 3½ år senare svarade hon. Då hade hon hittat ett hundratal meddelanden som hon aldrig hade sett. Många lever ju helt på sina mobiltelefoner numera, och på den har jag inte lyckats hitta meddelandefunktionen över huvud taget.

Kärlek.

Jag har hört och läst många gånger om vilken ensam människa Freddie Wadling var. Hur mycket han skulle ha uppskattat gemenskapen i "Så mycket bättre", eftersom han var så ensam. Han dog ju innan inspelningarna hann börja. Först flera månader efter hans bortgång förstod jag att han hade varit gift dom senaste tjugofem åren. Det får jag inte riktigt ihop med att han var ensam. I senaste numret av min skvallertidning uttalade sig dessutom programledare Suzanne Axell om att hon skulle önska mer romantik i sitt liv. Hon har haft samma karl i fyrtio år. Här har jag gått ett helt liv och trott att sällskap och romantik var dom två stora anledningarna till att man skulle kunna tänkas vilja leva ihop med någon. Så inser jag plötsligt att det varken finns garanti för det ena eller det andra. Gräset är alltså knappast grönare på andra sidan.

Tjugoförsta november.

1975 var den tjugoförsta november en fredag, och vi hade luciaövning med idrottsföreningen. En klasskamrat med riktigt långt, mörkt hår blev vald till lucia. Kortet på mig och en annan tärna bör vara taget tre veckor senare på själva luciafesten. Det lär ha varit sista gången, efter ett ha gått i det luciatåget i många år. Första året var jag så liten att jag och kompisen var småtärnor, som fick stå framför lucian uppe på scenen. Det tejpades lappar i golvet, för att vi skulle veta var vi skulle stå. Problemet var att det var syföreningsauktion innan, och dom som höll i den trampade bort våra lappar.
Bowlat och dansat verkar vara det jag har gjort mest just denna dag genom åren. 1983 bowlade jag i Kalmar, där jag bodde då, och 1989 med kompisen i Oskarshamn. 1980 var jag på Sandra i Kalmar och dansade. 1986 dansade vi kultis i Blomstermåla. 1987 var jag i Oskarshamn, fast jag bodde i Kalmar och hade en bit att köra dit. Betydligt närmare hade jag till Kristallen här i Nybro 1992. Året därpå tog jag bussen till Sandra i Kalmar, där det var söndagsdans.
Innan jag kom tillbaka till slitytan jobbade jag på avdelningar där skaderisken kändes större. Arbetet var tyngre och det var mera klättrande. Tre år i rad står det i bloggen (som är det närmaste en dagbok jag kommer numera) om skadorna jag har fått just detta datum. Det är ett sår på armen, en trästicka i handen och en bula i huvudet. För tjejen som skadade sig för nio år sedan gick det betydligt värre. Hon blev av med fyra fingrar.

Film.

När det gäller filmer brukar det framför allt vara kritikerna och jag som har olika åsikt. Om någon film vinner en Kristall, brukar jag inte ens behöva tänka på att försöka se den. Med "Morran & Tobias - som en skänk från ovan" var det faktiskt tvärtom. Jag har ju fattat hur omåttligt populära dom är hos många, men recensenten i min morgontidning tyckte precis som jag. Hon skrev att det finns en speciell form av tondövhet som kallas amusi. Tillståndet innebär att den drabbade inte bara är oförmögen att sjunga eller spela rent. Att lyssna på musik blir också en plåga, där melodislingor förvandlas till en serie höga och låga ljud utan inbördes samband, som gör den tondöve förvirrad och sjösjuk. Precis så känner både hon och jag när vi tittar på Morran och Tobias. Själv kan jag tack och lov undvika dom på tv, och det ingår inte i mitt jobb att se filmen. "The love punch" såg jag enbart för att Emma Thompson och Pierce Brosnan var med. Den var helt underbar, men efteråt läste jag ett omdöme från någon som hatade precis det jag älskade med den. "Left to die" Såg jag väl mest för att inse hur mycket värre andra har eller har haft det. Det var en verklighetsbaserad historia om en kvinna som blev oskyldigt anklagad och fast i ett riktigt otäckt fängelse i Ecuador i nästan två år. Sånt där borde jag inte se alls, för jag går och grubblar på det länge efteråt. Resa har jag aldrig gillat som väl är, för efter att ha sett den filmen skulle jag knappt våga lämna landet.

Facebookvänner.

Lika barn leka bäst heter det ju. Stämmer det så verkar jag ha valt mina Facebookvänner med omsorg. Igår fick jag småknasiga reaktioner på två av mina inlägg. Dom kom dessutom exakt samtidigt, så jag fann mig själv hoppande mellan två smått absurda diskussioner. Flickorna som skrev är för övrigt arbetskamrater från början. En har jobbat på Kährs, och en är fortfarande kvar där. Till bilden nedan var kommentaren att dom smakar bra i nödfall, men att om det blir krig räcker väl inte en duva. Hon har förstås rätt, även om den som skapade bilden knappast tänkte så krasst. Invånarna i syriska Aleppo skulle förmodligen vara tacksamma för en duva till middag. Mitt citat för gårdagen var: "Jag har bestämt mig och säger... kanske!" Det var då en annan väninna ut ur det blå svarade: "Till bilbingo..." Jag vet fortfarande inte var hon fick just bilbingo ifrån. När jag svarade ett klart nej på den, var hennes följdfråga dessutom: "Inte ens om en snygging frågade?" Det är ju så med dom flesta sysselsättningar att sällskapet betyder allt. Jag har till och med sett en hel hockeymatch på tv en gång. Det är definitivt ingenting jag skulle offra tid på annat än i rätt sällskap. Men hur dessa båda flickor tänkte och reagerade gjorde mig både förundrad och förtjust.

Nybro.

Den senaste tiden har varit full av aha-upplevelser. Jag har till exempel alltid kallat ÖoB för Överskottsbolaget, när jag har skrivit om det. Nu läste jag mig till att dom sedan flera år heter ÖoB, och att Överskottsbolaget är det gamla namnet. Att skriva så istället går väl an, men att säga det vete sjutton om jag kan vänja mig vid. Det blir väl möjligen ÖB i så fall, och det är väl överbefälhavaren och ingen butik. I vår lokala gratistidning Nybro Extra kör dom lite nostalgi emellanåt. Jag tror ju att det som fanns i Nybro när jag flyttade hit alltid har funnits här. Nu insåg jag att Konsumbutiken (som inrymmer Willys numera) byggdes två år innan jag flyttade hit. Frisersalongen jag gick till i början hade bara funnits i ett år då. Med det som jag tror är vår nyaste skobutik var det tvärtom. Ny är den inte, för den har redan funnits i tio år. Jag har aldrig ens varit inne där.

 

Att bli väckt.

Jag hör ständigt folk på jobbet klaga över att dom har blivit väckta av telefonen under dagen. Att dom som har barn känner att dom vill vara nåbara kan jag förstå, men många av dom jag jobbar ihop med nu är knappt mer än barn själva. Vissa bor fortfarande hemma hos föräldrarna. För egen del hoppas jag verkligen att det ska räcka om jag ser ett par timmar senare att någon har ringt. Igår hade det inte blivit mycket sömn, om jag inte hade haft signalen avstängd på telefonen. Vid tio ringde det från ett nummer jag inte kände igen. På webbsidan Telefonförsäljare kunde jag läsa att numret verkar tillhöra MySafety. Där fanns ett diagram över hur många som hade sökt på det numret dom senaste två veckorna. Totalt hade minst 1715 personer sökt efter det. Det kan man väl tycka tyder på att det används av telefonförsäljare, precis som det stod på den sidan. Ett par timmar senare messade Bredbandsbolaget. Jag hade inte uppskattat att bli väckt av det heller. När jag väl kom upp och läste deras meddelande på kvällen var det annars en behaglig form av marknadsundersökning. Man svarade helt enkelt på deras SMS. Jag bloggade, plockade ihop det jag skulle ha med mig till förpackningsåtervinningen och Kvantum i morse, gick igenom tv-bilagan och programmerade min inspelningsbara dvd-spelare. Jag var så nöjd med det jag fick gjort, att jag inte upptäckte förrän jag hade ätit middag att jag helt hade missat jobbryggsäcken. Hade jag kommit på när det var dags att ge sig iväg till jobbet att jobbglasögonen behövde rengöras och att jag behövde något att äta under natten, hade det blivit tight att hinna till jobbet i tid.

Högskoleprovet.

Jag pratade med någon på jobbet, som var helt inne på att alla har ett personligt ansvar för det dom gör. Samtidigt läste jag i tidningen om en generation där så många fuskade på högskoleprovet, att man hade fått ta till åtgärder för att kunna polisanmäla det. Hur tänker man om man fuskar sig in på en utbildning, som man uppenbarligen inte kommer att klara av? Det känns inte som om personligt ansvar vore något man ens hade hört talas om. Lite som en sedelärande berättelse jag läste som barn. Det var en liten kille som fick betalt för att så frön. Ett frö i taget med ett stegs mellanrum var tanken. När han tröttnade blev mellanrummen längre och fröna i varje grop allt fler. Han tänkte inte på att dom skulle komma upp...

 

Släktskap.

Att jag har blivit gammelfaster lät hyfsat gammalt, men så har jag knappast hört någon använda uttrycket heller. Min egen gudmor kallades alltid "moster Ella", fast hon egentligen var mammas moster. Till saken hör att min mamma inte hade någon syster och jag hade följaktligen inte någon moster. Om man nu inte räknar dom ingifta då, eftersom mamma hade fem bröder. När jag var mindre var min farmor just farmor, så det blev tokfel för mig när dom hon var mormor till kallade henne för mormor. På det viset var det praktiskt med farfar, som alltid tilltalades med förnamn. Jag vet än idag inte varför, men det var alltid farmor och Ture. Så kan förstås det där med släktskap bli ännu mer komplicerat när man är flera generationer. När någon är mamma, mormor eller gammelmormor, beroende på vem som talar om henne.