Mina slemhinnor verkar jag precis som min tremor ha ärvt av pappa. Han hade alltid en näsduk till hands i byxfickan och en i sängen. Den han hade med sig använde han också till att torka oss barn runt munnen, när vi var små. När han åt tog han alltid upp näsduken och snöt sig mitt under måltiden. Jag kan bara föreställa mig hur han saknade det efter stroken, när han inte kunde längre. Det blir knappast samma sak när någon annan ska hålla i näsduken som när man snyter sig rejält själv. Jag minns fortfarande en vintrig promenad jag gjorde som barn. Näsan rann och jag hade ingen näsduk. Numera händer det extremt sällan att jag missar att få med mig den. Jag får dessutom världens nysanfall ibland och efter dom är det verkligen läge att snyta sig. Näsduken i sängen hade jag under kudden, tills någon som satt i min säng hittade den. Nu gömmer jag den under madrassen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar