Vissa människor stannar i mitt minne och medvetande snudd på för alltid, fast jag knappt ens har talat med dom. Som damen som tillsammans med sin man klev på bussen vid sjukhuset samtidigt som jag skulle åka hem därifrån. Vi bytte bara några ord om vädret, innan vi satte oss på varsin sida i bussen. Paret satt snett bakom mig och jag hörde varje ord i deras konversation. Han ställde klara och tydliga frågor om deras tidigare liv, som fick mig att undra om han möjligen var dement. Det gällde till exempel en begravning, som dom inte hade varit på. Han undrade då om dom hade uppmärksammat den avlidne på något annat sätt. Så förstod jag att dom tidigare brukade ta bilen till Kalmar och åka ut till IKEA och äta innan dom åkte hem igen. Sånt blir ju krångligt när man åker buss. Jag kan fortfarande höra deras röster och hur damen med en ängels tålamod svarade på sånt som jag antar att maken borde ha vetat själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar