När vi var barn och min minsta kusin var rädd för åskan minns jag än idag hur han blev tröstad med att det bara var sillblixtar han såg. Dom uppstod tydligen när stora sillstim vände i vattnet. Det här har jag ”vetat” i femtio år eller så tills jag av en händelse läste på nätet att det enbart är folktro. I själva verket är det en blixt som är så långt borta att man inte hör åskmullret. Ljudet når cirka 2 mil, men själva blixten, som ju går med ljusets hastighet, kan ses på upp till 20 mils avstånd när det är riktigt mörkt. Den kallas också för kornblixt, troligen för att man förr trodde att såna blixtar var bra för kornets mognad. Norrsken kallades tydligen också för sillblixt förr. Man trodde att det också uppkom av vändande sillstim. I Småland trodde man att svanarna en gång tävlade om vem som kunde flyga längst mot norr. De svanar som kom längst frös till slut fast i luften. När de stackars fastfrusna svanarna försökte komma loss genom att flaxa med vingarna så blev det norrsken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar