Dejtingsidor.

Jag såg reklam på nätet för "Dating för singlar över 60 år." Den flög bara förbi som hastigast, men enbart rubriken fick mig att fundera en del. Det var förstås skönt att se att det rentav fanns någonting man fortfarande var för ung för. Å andra sidan lär dom flesta män jag har haft något ihop med genom livet vara över sextio vid det här laget. Då känns det lite exkluderande att dra en gräns där. Dom kanske resonerade som så att det där med åldersskillnad bara ställer till problem. Å andra sidan finns otrohetssajten Victoria Milan, som jag tycker känns enbart som ett sätt att skaffa sig bekymmer i onödan. Fast när jag läste en debattartikel av Dominika Peczynski, som driver den i Sverige, insåg jag att det finns flera sätt att se även detta på. Hon skrev bland annat: "När jag drev Lovesearch, som egentligen var en matchmakingsajt för singlar, var många av våra medlemmar i själva verket gifta. Så är det på alla dejtingsajter. Men på dessa talar man inte om för andra medlemmar att man är gift och lurar således dem man dejtar. Ponera, utan att lägga någon värdering i det, att en människa som söker sig till en otrohetssajt med största sannolikhet skulle vara otrogen i vilket fall som helst. Då kan man ju tycka att det är bättre att det sker utanför arbetsplatsen, där många otrohetsaffärer inleds, av den enkla anledningen att det verkar dumt att förstöra sina relationer med arbetsgivare och kolleger – eller inom den bekantskapskrets man delar med sin partner. Det är inte särskilt snyggt att ligga med frugans väninna. Eller med någon som inte har en susning om att man redan är upptagen på annat håll. Det är lätt hänt att man ”glömmer” att berätta för sin älskare/älskarinna att man är gift. Något som kan leda till att älskaren eller älskarinnan i vredesmod, då de får reda på sanningen, kontaktar den bättre hälften och avslöjar affären. Att vara spontanotrogen på fyllan utan skydd kan också leda till mycket tråkiga konsekvenser i form att könssjukdomar eller oönskade graviditeter.
Med tanke på ovanstående kanske vi ska vara glada att det kommer kommersiella aktörer som gör det möjligt för människor att få utlopp för sina drifter och samtidigt minimera riskerna med dem. Otrohet kommer aldrig att vara bra, eller schysst eller riskfritt. Men med hjälp av otrohetssajterna kan skadorna åtminstone begränsas."

Sök och finn-spel.

När jag spelar sök och finn-spel som är på engelska uppstår flera problem. Att jag har svårt att få ögonen på det jag letar efter över huvud taget har förstås inte så mycket med språket att göra. Att mitt ordförråd på engelska inte är överdrivet stort har det däremot i allra högsta grad. Ibland sitter jag och googlar, för att få veta vad det är jag ska leta efter. På det viset är förstås dom där spelen bra, eftersom jag lär mig fler ord. Ett annat problem är att samma ord kan ha flera betydelser. Häromsistens fattade jag inte varför jag inte kunde hitta en spade. Den borde ju vara relativt stor. Till slut insåg jag att det var ett spadertecken jag letade efter. Samma sak med slagträ och fladdermus. Hur kommer man ens på idén att ha samma ord för två så olika saker? Att jag tolkade rock art som något som hade med musik att göra istället för hällristningar, beror förstås i allra högsta grad på att engelska inte är mitt modersmål.

Korv.

Ibland får jag lida rent fysiskt för mitt dåliga minne. Jag köpte korv på Kvantum igår, och engagerade en liten tjej i personalen för att hjälpa mig välja märke. Hon var helt inne på att kolla kötthalten i dom olika korvarna, och den varierade verkligen. Jag hade aldrig ens tänkt tanken, men det lät förstås vettigt att korv ska innehålla kött och inte en massa tillsatser. Dom är så förnuftiga ungdomarna nu för tiden. Det kändes som en bra idé ända tills jag hade lagat till korven, och skulle sätta tänderna i den. Då kom jag ihåg att jag så sent som för en vecka sedan hade provsmakat korv med olika kötthalt hos en marknadsknalle. Problemet är att mycket kött betyder hårdare korv, och för mig är konsistensen snudd på viktigare än smaken. Korv smakar korv, men den är mycket godare enligt mig om den är lättuggad. (Lättspydd skulle någon ha uttryckt det.) När jag skulle iväg till Kvantum igår slog för övrigt mitt närminne någon typ av hastighetsrekord. Byxorna jag skulle ta på mig hängde inte på sin krok, och jag kunde inte för mitt liv räkna ut vart dom hade tagit vägen. Till slut tog jag ner ett par andra byxor, och bestämde mig för att forska vidare i mysteriet senare. När jag vände mig om hittade jag det eftersökta plagget på hallmöbeln. Jag hade lagt fram byxorna några minuter tidigare, och uppenbarligen glömt att jag hade gjort det i samma ögonblick.

Slangopedia.

Folk nu för tiden (framför allt ungdomar) använder en massa märkliga förkortningar när dom skriver på Facebook. Jag får googla för att fatta vad dom menar, och hittade en av dom på en sida som hette Slangopedia. Det kändes som en länk värd att spara. Det finns gott om uttryck som egentligen inte har så mycket med svenska att göra, förutom alla dessa förkortningar då, och jag vet att när jag behöver den nästa gång har jag glömt vad sidan hette. Så jag letade upp rätt plats bland mina sparade länkar bara för att upptäcka att den redan fanns där. Jag har tydligen hittat det jag har sökt där förr, och tyckt redan då att det var en bra idé att spara den. Jag har med åren insett att man lika gärna kan spara precis allt i datorn. Där finns gott om plats, och förr eller senare behöver man det mesta igen. Fast ibland kan det bli så långt senare att jag har hunnit glömma att jag redan har sparat det. Det gäller bara att veta mer exakt var. Jag får försöka lägga saker där jag känner att jag kommer att leta efter dom först. Jag kör samma upplägg i skåp och lådor i min fysiska verklighet här hemma.

Dom nya pengarna.

Istället för dom sammanlagt tusen kronor i kontanter jag hittade här hemma i förra veckan, har jag nu bara ett par hundra som säkerhet. Det jag kunde tänkas behöva mer kontanter till var om någon i släkten skulle ha betalt för någonting, men nu swishar vi istället. Samma sak när någon på jobbet ska ha pengar. Jag har förstått att vissa inte har några kontanter alls, men så långt tillåter inte mitt katastroftänk att jag sträcker mig. Varför man kostar på sig att byta ut sedlar och mynt, när det snart knappt finns någonstans där man kan använda dom, tycker jag är märkligt. Till och med i varuautomaterna på jobbet är det kort som gäller. Det kommer dessutom att bli exakt samma storlek på alla sedlar och nästan samma på alla mynt. Enda  chansen att se skillnad blir att läsa vad det står på dom. Mycket skumt med en sån försämring, om det inte rentav är ännu ett sätt att få folk att sluta använda kontanter. Att jag hann göra mig av med mina gamla pengar i tid var tur, för jag läste på Riksbankens webbsida att dom tar hundra spänn för att växla in ogiltiga pengar. Med mynten var det ännu värre. Om dom stod det: "Mynt som inte längre är giltiga betalningsmedel kan varken lösas in på banken eller hos Riksbanken. Mynten kan betraktas som metallskrot och kan därför lämnas till metallåtervinning." Hisnande när pengar blir skrot.

Cykelrusch.

Jag är inte en sån som kommer till jobbet i sista minuten. Åtminstone inte så länge jag inte träffar någon att prata med. Hela tanken med att vara ute i god tid, är att jag ska hinna säga några ord, om jag träffar någon bekant på vägen. Halv elva på kvällen är det i och för sig inte många ute, men så länge jag inte börjar förrän vid elva, möter jag till exempel vissa kvällsskiftare som är på väg hem, när jag ska börja jobba. Igår kväll träffade jag min granne och arbetskamrat på parkeringen här utanför. Han var ute på en sista kvällsrunda med hunden innan jobbet. Han har varit över på tvåskiftet, så det var ett tag sedan vi sågs, och vi hade mycket att prata om. Jag kände att min promenadtid till jobbet tog slut. Senast det hände satt dom jag pratade med i en bil, så jag fick skjuts till jobbet. Nu gick jag ner i källaren och hämtade cykeln för att hinna. Jag hade tur som bara hade hunnit utanför huset. Annars hade det väl tagit lika lång tid att traska hem och hämta den och sedan cykla till jobbet, som att fortsätta gå. Nu trampade jag som ett jehu, eftersom jag inte visste riktigt hur sen jag var, och kom till jobbet i samma tid som vanligt. Jag var aldrig tre trappor upp och hämtade sadeltäcket, så det var lite kallt om rumpan att cykla hem i morse, när cykeln hade stått ute.

Åttonde maj.

1975 inföll Kristi himmelsfärdsdag redan den åttonde maj, så jag sov till halv elva på förmiddagen, fast det var torsdag. På eftermiddagen var jag i Stenåsa och såg SSG (Stenåsa Sandby Gårdby) spöa Borgholm i fotboll med 2-1. På kvällen blev det gudstjänst i min hemkyrka ledd av min konfirmationspräst. Det är hon på kortet, och det är taget det året. Hon levde bara drygt tjugo år till efter det, och blev inte ens så gammal som jag är nu. Året därpå hade dekadensen redan satt in. Då hade jag, min kusin och min pojkvän lejt chaufför. Vi skulle till Stenåsa då också, men då var det CUF (Centerns Ungdomsförbund) som anordnade dans. Innan vi åkte dit satt vi på en krog i Färjestaden och drack lite. Intressant med tanke på att varken kusinen eller jag var mer än femton. På åttiotalet var jag riktigt social. Då umgicks jag nog med fler människor varje vecka än jag gör på ett helt år numera. Den åttonde maj 1980 var mina båda bröder och den enes fru hemma hos mig och fikade. 1981 var en kompis hos mig och tonade håret (sitt eget som jag minns det) på dagen. På kvällen var brorsan och jag på Sandra och dansade. 1982 besökte jag mina föräldrar på Öland på dagen och var på dans på Stallet i Vassmolösa på kvällen. Jag körde ensam till båda ställena. På den tiden hade jag bil, och kunde ta mig dit jag ville lite smidigare än nu. Ekonomin var å andra sidan därefter. Resten av åttiotalet umgicks jag med släktingar eller vänner den åttonde maj.