Cykelrusch.

Jag är inte en sån som kommer till jobbet i sista minuten. Åtminstone inte så länge jag inte träffar någon att prata med. Hela tanken med att vara ute i god tid, är att jag ska hinna säga några ord, om jag träffar någon bekant på vägen. Halv elva på kvällen är det i och för sig inte många ute, men så länge jag inte börjar förrän vid elva, möter jag till exempel vissa kvällsskiftare som är på väg hem, när jag ska börja jobba. Igår kväll träffade jag min granne och arbetskamrat på parkeringen här utanför. Han var ute på en sista kvällsrunda med hunden innan jobbet. Han har varit över på tvåskiftet, så det var ett tag sedan vi sågs, och vi hade mycket att prata om. Jag kände att min promenadtid till jobbet tog slut. Senast det hände satt dom jag pratade med i en bil, så jag fick skjuts till jobbet. Nu gick jag ner i källaren och hämtade cykeln för att hinna. Jag hade tur som bara hade hunnit utanför huset. Annars hade det väl tagit lika lång tid att traska hem och hämta den och sedan cykla till jobbet, som att fortsätta gå. Nu trampade jag som ett jehu, eftersom jag inte visste riktigt hur sen jag var, och kom till jobbet i samma tid som vanligt. Jag var aldrig tre trappor upp och hämtade sadeltäcket, så det var lite kallt om rumpan att cykla hem i morse, när cykeln hade stått ute.