Uppesittarkväll.

I min ålder är den absolut skönaste stunden på dagen när man får krypa i säng. Eftersom det är så länge sedan minns jag inte varför det var tvärtom när jag var barn, bara att det var så. Gå och lägga mig ville jag inte. Jag kom att tänka på det när vi hade uppesittarkväll innan julafton. När jag var liten var det uppesittarkväll varje lördag. Nu låter det som hyfsat ofta med en kväll i veckan, men då gick veckorna betydligt långsammare än vad dom gör numera. Mitt enda bestående minne från dom där lördagskvällarna var när jag lade mig på golvet framför tv:n, eftersom jag var trött. Självklart somnade jag, och ingen väckte mig förrän det var läggdags. Jag var så besviken över att ha sovit bort den efterlängtade uppesittarkvällen, att jag minns det än idag, fast det är mer än femtio år sedan. Det finns ingenting jag tycker är så jobbigt som när någon blir besviken, och allra värst är det förstås när det är jag själv som blir det. Att jag har jobbat nattskift under många år handlar mer om att jag avskyr att stiga upp tidigt på morgonen än att jag inte vill lägga mig på kvällen.