tisdag 27 juni 2017

Gammalt foto.

På Facebook finns en grupp som heter "Candelia - vi som jobbat där". Det har jag i och för sig aldrig gjort, men gruppen innefattar även oss som enbart har jobbat på Nordchoklad. Där slutade jag 1988, och det blev inte Candelia förrän fem år senare. 1998 köpte Cloetta upp Candelia, och lade ner Kalmarfabriken. Det är alltså närmare tjugo år sedan chokladfabriken (chokla'an i folkmun) försvann från Kalmar. Den där Facebookgruppen har jag aldrig engagerat mig i, men i helgen hade en Facebookvän, som också har jobbat där, lagt till mig i gruppen. Väl inne blev jag sittande och tittade på gamla kort som folk hade lagt upp. Det dök upp ett bekant ansikte här och var, och till slut även mitt eget på bilden nedan. Där hade folk kunnat se ett gammalt foto på mig, som jag inte ens visste fanns, i över ett år. Vi sköt något som kallades Karamellsmällen på en skjutbana. Namnet kom sig av att det var min dåvarande arbetsgivare som arrangerade den. Det jag minns av den tävlingen är framför allt att när dom inte hittade ett av mina skott togs det för givet att jag hade missat. När samma sak hände en av gubbarna förutsatte man däremot att två skott hade gått i samma hål. Mina dagboksanteckningar ger dessutom vid handen att jag var med i samma tävling tre år i rad, så jag minns inte om jag är 22, 23 eller 24 år gammal på kortet. Första gången lyckades jag bäst, för då vann jag damklassen.

2 kommentarer:

  1. Åh, jag tycker det är så spännande att se gamla foton! Och bilden påminner om min ungdom när jag också sysslade lite med skytte. Men ni är iallafall kloka nog att använda hörselskydd vilket inte förekom alltid när jag sköt, i bästa fall kom jag ihåg att ha med mig lite fetvadd som jag pillade in i öronen annars var man helt utan skydd... Jag minns en "gubbe" som köpt riktiga hörselkåpor vilket var ovanligt på den tiden och han ansågs nästan lite fjantig som använde dem... Haha! Tänk vad tiden förändras. I dagens läge hade jag nog aldrig utsatt min hörsel för detta..? //Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man får vara glad att det fanns folk som tänkte åt en. Det var värre med solen. Den var vi inte rädda för på den tiden, och det får man lida för som äldre.

      Radera