Redan igår kväll informerade min chef mig om att personaltjejen ville träffa mig som i morse. Det blev en ångestfylld natt. Det enda positiva hon kunde tänkas vilja mig var det här med pension, och det hade jag ju redan fått nobben på. Sånt jag kunde tänka mig nu var att bli tvungen att byta skift, tillbakaföst till någon av dom tyngre avdelningarna eller tillsagd att sluta prata skit om företaget på min blogg. Därför inser alla hur lycklig jag blev när det var just att avsluta mitt yrkesverksamma liv jag blev erbjuden. Hon tyckte att jag kunde gå hem och tänka över alltihop i lugn och ro, men det vet ju alla att jag har gjort i flera år redan. Jag var dessutom rädd att någon skulle idiotförklara mig och få mig att tveka, men hittills har jag faktiskt bara mötts av glada tillrop. Några detaljer kan jag tyvärr inte delge er, eftersom sekretess ingick i avtalet jag skrev på, men om sex veckor ska jag börja läka mina fingertoppar. Jag hittade en bild som jag publicerade redan för ett par år sedan av hur dom blir av allt plockande med träbitar. Det gör ont så fort jag kommer emot någonting, och det gör jag hela tiden. Återstoden av mitt liv planerar jag att leva som luffarna; fritt men fattigt. Eftersom jag inser hur provocerande det är att sluta jobba före sextio har jag ändå bestämt mig för att kalla det för ett sabbatsår tills vidare. Det har jag förstått att ungdomarna tar. Själv började jag jobba direkt efter nian, och har inte varit arbetslös mer än några veckor i hela mitt liv. Mer än fyrtio år på fabriksgolvet får räcka. En flicka undrade vad jag ska göra, men svarade sig själv direkt; ”Bara leva.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar