Jag träffade några Kährsare på Kvantum häromsistens. Eftersom jag är äldst, utgår jag från att det var jag som tog upp ämnet pension. Andra reser mycket och kör ännu mera bil. Min fråga var alltså om kollegan skulle ha haft råd att gå i pension i min ålder, om hon inte hade haft bil och helst inte ville lämna hemmet. Det trodde hon absolut, så jag var nästan på väg upp till jobbet för att säga upp mig. Problemet med att veta hur långt ens besparingar räcker är främst att man inte vet hur länge man lever. Den detaljen erbjöd sig mannen i sällskapet att lösa med sitt jaktgevär. Män är så praktiskt lagda. Jag kanske kan fortsätta drömma om att sluta jobba vid sextio i alla fall. Dom berättade i och för sig om en före detta kollega, som hade gått i pension. Hon hade ingenting att göra, så hon hade börjat jobba igen. Jag hoppas det hänger ihop med att hon är gift. Har man sällskap hela tiden är man knappast van att sysselsätta sig själv. Från några har jag hört att det är skillnad om man bor i villa. Att ”sitta i en lägenhet” är ingen höjdare, har jag förstått. Personligen tycker jag att det där med hus och trädgård mest låter som en massa jobb. Ska jag ändå lägga min tid på att arbeta tycker jag nog att det jag jobbar med nu är roligare. Vi är kallade till information ikväll, så till en del kan mitt pensionsbeslut bero på vad dom säger där. Det går alltid många rykten. Skulle dom lägga ner nattskiftet har en annan arbetskamrat hävdat att hon tänker gå i pension direkt, och jag känner eventuellt likadant. Att börja stiga upp i ottan och jobba heltid är ingenting som frestar direkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar