När jag var 25 kvaddade jag en bil. När jag växte upp malde en information på tv om att man vid sladd skulle släppa gasen, trampa ur och styra ut sladden. Med en liten, lätt bil i en decimeter snömodd hjälpte det inte så mycket vad man gjorde. Jag klarade mig oskadd, men kvinnan som gjorde samma sak på samma ställe tre veckor senare omkom. Efter det kan man väl se det som att jag lever på övertid. På Nordchoklad på åttiotalet jobbade jag ihop med en kvinna som var lika mycket hälsofanatiker som nästan alla verkar vara idag. Hennes barn hade sagt att dom hellre levde gott tills dom blev 40 än led tills dom blev 80. Jag kände likadant, så dom senaste sexton åren har jag levt på övertid efter det också. Den senaste slutstationen var i slutet av mars, eftersom min mamma gick bort ett par veckor efter sin femtiosexårsdag. Jag dog inte då heller, så nu börjar jag undra om jag har nio liv som katterna. Det finns gott om andra tillfällen när det kunde ha varit slut. Medan jag fortfarande hade bil hände det till exempel vid ett otal tillfällen att jag somnade vid ratten. Så vilket liv i ordningen jag är inne på är aningen oklart. Det är väl som dom säger att är din tid inne kan ingenting rädda dig. Är den det inte kan ingenting skada dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar