Texten nedan har jag översatt lite taffligt till flera av dom duktiga sjuksköterskor som jag har träffat under dom senaste månaderna. Hittills har samtliga skrattat, som jag har upplevt det, igenkännande. När jag följde med in i datorrummet på Astrakanen, visade det sig att dom till och med hade ett kort på väggen med samma text där. Jag lärde mig verkligen hur kompetenta sjuksyrror är, när det till exempel var dom som satte in picclinen i armen. Det kände jag var en riktig operation, men inte behövdes det någon läkare för det. En sån träffade jag planerat bara en gång innan behandlingen med cytostatika började. Sedan har det blivit några till, när jag har blivit sjuk av den. En kvinna med långa ögonfransar låg på knä framför mig och fotograferade mitt infekterade bröst med mobilkamera. En ung kille hörde ett blåsljud på mitt hjärta. När han hämtade sin kollega fick jag en känsla av deja vu. Det var en äldre, kvinnlig läkare av utländsk härkomst. Senast någon hade hört det där blåsljudet var det en läkare som passade in på samma beskrivning. Ingen av dom läkare jag har träffat under dom tio åren däremellan har hört någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar