I låg- och mellanstadiet var åtminstone flickorna i min klass hemma hos varandra på födelsedagskalas varje år. På kortet nedan fyller jag tolv, så det kan vara ett av dom sista kalasen för mig. Som jag minns det ebbade alltihop ut när vi började i högstadiet. Det är jag som sitter på knä tvåa från vänster i rutiga byxor. Sju av flickorna är mina klasskamrater. Dom fyra mindre är deras småsyskon. Killarna är mina kusiner, även om den äldre av dom också gick i vår klass. Fördelen med att vara släkt med dom och därmed medbjuden när dom fyllde år, var att deras mor alltid bakade chokladtårta. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i grädde. Chokladtårtorna var däremot så ljuvliga, att jag nästan kan känna smaken av dom fortfarande efter femtio år. På deras kalas brukade dessutom föräldrarna gömma en bandspelare under kökssoffan. Jag anar att våra barnaröster finns bevarade till eftervärlden. Flickan som står tvåa från höger längst bak var dotter till vår klassföreståndare. Ångesten var total när jag en dag i april ett år insåg att jag hade glömt att jag borde befinna mig hemma hos henne, eftersom hon fyllde år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar