För mig, som älskar att fotografera allehanda kryp, är den här årstiden guld. På var och varannan blomma eller annan växt som man fäster blicken på sitter det något levande väsen. Samtidigt är det bra om man lyckas hålla ett öga på var man sätter fötterna, eftersom hundskit är ungefär lika vanligt som loppor. Det sistnämnda är särbons samlingsnamn på alla djur i storleken pyttesmå. I helgen kunde det ha gått snäppet värre än om jag hade kommit hem med hundbajs under skorna. Jag fick syn på godingen på bilden när jag passerade bara någon decimeter från henom och blev upplyst om att det var en huggorm. Jag hade väl i och för sig blivit hyfsat hysterisk av att få upp en ofarlig snok i byxbenet också, men jag anar att den här kunde ha gjort mera skada. Femtio meter längre fram på vår promenad hörde jag dagens roligaste. Det var några ungdomar som käftade med varandra medan jag stod en bit ifrån och plåtade ett par flygfän. Killarna talade svenska med utländsk brytning, som man brukar säga. Jag har alltid föreställt mig att det är svårt med ordvitsar på ett språk som inte är ens modersmål. Jag förstod att jag hade fel, när följande konversation utspann sig bakom min rygg: ”Är du katolik?” ”Ja.” ”Varför är du inte hundolik?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar