torsdag 8 november 2018

Film.

När det kommer till film brukar jag hävda att jag främst gillar romantiska komedier. Det blir en del drama också och rentav lite action någon gång. Det är som med musik. Jag lyssnar på det jag tycker är bra alldeles oavsett genre. Med filmer kan det vara svårare att klura ut vad man vill eller ens orkar se. På sistone verkar jag inte ha varit någon muntergök direkt. Jag har sett ”It’s not yet dark” som är en dokumentär om en kille som har ALS. Det är en av dom mest skrämmande sjukdomar jag vet. I ”Stepmom” får en kvinna cancer. Den filmen hade jag valt bort ett par gånger, eftersom början var i spattigaste laget. När man kom in i den var den jättebra. I ”A family man” är det en liten unge som får cancer. ”Welcome to me” handlar om en kvinna med borderline personlighetsstörning och i ”A late quartet” får en man Parkinson. Det är, som sagt, inte lätt att veta i förväg vad man kommer att tycka om en film. Det är en av anledningarna till att det är trettio år sedan jag var på bio senast. Där reser man sig ju inte och går i första taget. Här hemma ger jag en film max en kvart. Har jag inte fastnat då får det vara. Någon jag skulle vilja ha ett snack med är den som översätter filmtitlar till svenska. Den största frågan är varför man gör det över huvud taget. På vissa filmer behålls ju originaltiteln, och den brukar fungera precis lika bra. Så undrar jag hur sjutton dom tänker när dom hittar på en helt ny svensk titel. Som hen som översatte ”Something’s gotta give” till ”Galen i kärlek”. Hur tänkte man där?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar