Jag har förstått av debatten på nätet att jag är en av dom få som tycker att det är en strålande idé att ta bort TV-licensen och lägga avgiften på skatten. Jag har i alla år känt mig orättvist behandlad när jag har betalat för en handfull kanaler, medan dom som har haft tio gånger så många har sluppit undan. Att ha folk som jobbar med att hitta skolkarna kan väl inte heller vara gratis direkt. Eftersom jag är ensam blir dessutom höjningen marginell för mig. Är man två får man plötsligt betala dubbelt så mycket, även om man bara har en apparat. Att man uppger avgiften för ett helt år kan jag tycka får den att låta högre än den är. 1307 kronor om året är ju en piss i Nilen jämfört med dom över 7000 jag betalar till fack och a-kassa varje år. Jag har glädje av tv:n betydligt oftare än av facket, och a-kassan vet man ju inte om man någonsin kommer att få någon nytta av. TV-utbudet kan jag däremot ha åsikter om. Inte bristen på program att se, men däremot när dom sänds. Nu ser väl dom flesta vad dom vill när dom vill, men jag har ändå någon gammaldags uppfattning om att det borde finnas lite underhållning en lördagskväll. Möjligen har det med min smak att göra, men sist jag kollade fanns det inte ett enda program att se på lördagen. På torsdagen gick det däremot många bra program samtidigt på olika kanaler. Till nästkommande lördag verkar någon ha läst mitt inlägg, fast jag inte publicerar det förrän nu. Då sänds nämligen såväl Jonas Gardells föreställning ”30 år tillsammans” som fyra olika filmer ungefär samtidigt på dom få Tv-kanaler jag har. Det är tur av flera anledningar att jag inte är beroende av några sändningstider. Hinner jag ner vid Tv:n i veckorna, så reser jag mig igen vid sjutiden, innan någonting av intresse har hunnit börja. I helgerna sitter jag där istället nattetid, när dom flesta programmen är slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar