Bowling är en så härlig sport så till vida att åldern inte verkar ha någon större betydelse. Jag brukar skryta med att jag har blivit både Nordchokladmästarinna och Kährsmästarinna i just bowling. Det var åtta år mellan dom båda titlarna. Efter att ha berättat om dom för en ny kollega på jobbet, som bowlar mer seriöst, bestämde jag mig för att plocka fram dom små pokalerna jag har vunnit. Dom andra båda har jag fått för prestationer på skjutbanan. Den finaste vinsten där var annars en medalj, som jag vann vid klubbmästerskapen i Läckeby skytteförening. Min huvudmotståndare hade eget gevär, men jag spöade henne med lånade prylar. Något liknande hände vid bowlingmästerskapet på Kährs. Bara en av tjejerna var bowlingspelare på riktigt. Ju bättre det gick för mig, desto mer nervös blev hon, och sånt är aldrig bra i tävlingssammanhang. Jag slutade bowla helt efter en trevlig sammankomst en fredagskväll. Det var jättemysigt att bowla med en rom & cola inom bekvämt räckhåll, men man hade ingen jättekoll på kroppen. Jag slet mig i ryggen, så jag aldrig har vågat spela bowling mer efter det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar