När jag läser om olika telefonbedrägerier känns det som ett bra upplägg att jag aldrig svarar på främmande nummer. Det enda undantaget jag har gjort i modern tid var när min ingifta moster, som hade blivit änka för andra gången, ringde. Mina bröder hade varit snabbare med att underteckna och skicka tillbaka papper som hon behövde än vad jag var. Att jag svarade då berodde mest på att det av någon anledning stod ”Lund” på displayen, och jag var lite svag för just den staden. Jag räknar annars med att dom som vill något viktigt lämnar ett meddelande. Annars försöker jag hitta numret på Internet efteråt, för att få veta vem som har ringt. När jag sover har jag signalen avstängd, för att slippa bli väckt av reklammess och annat. Då får sökningen vänta tills jag kommer ur sängen och får på datorn. Så var det idag. Eniro visste ingenting om numret det hade ringts från, men på 180.se fick jag träff. Det visade sig att det var någon typ av bedragare, som hade ringt ända från det afrikanska landet Burundi. Jag var både glad och tacksam att jag hade missat det samtalet, och chansen att jag ska börja svara på okända nummer blev inte direkt större.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar