Äktenskap.

Med tanke på att hälften av alla äktenskap slutar med skilsmässa, känns det som ett högriskprojekt att gifta sig. Det räcker att jag bläddrar i mina gamla urklippsalbum, för att inse att det, det och det paret inte är gifta med varandra längre. Personligen har jag förmodligen sett för många filmer med fantasifulla och romantiska frierier. Samma sak med platser och tillfällen att vigas på. Senast var det Snacke-Per på Hönsalottas luffarmuseum som hade blivit borgerlig vigselförrättare. Jag misstänker att det inte är många (åtminstone inte ännu så länge) som har blivit vigda av en luffare. Samtidigt inser jag rent förnuftsmässigt att jag visserligen vill gifta mig, men knappast vara gift. Jag som inte tycker att en helg är riktigt ledig, om jag inte får vara ifred för andra människor från fredag morgon till måndag kväll. Hur skulle jag stå ut med att ha en annan människa inpå mig för jämnan? Sedan får det vara någon jag inte tror mig kunna leva utan så mycket det vill. Jag förfasades när jag såg realityserien med Johanna Lind och Anders Bagge inför deras bröllop. Han uppförde sig verkligen som ett stort barn. Jag som aldrig ens har velat skaffa små barn. Varför skulle jag vilja ta hand om ett stort? Jag kollar på olika dejtingsåpor, och förundras över hur folk anstränger sig för att hitta någon att leva med. Efter X antal år fortsätter dom flesta ändå vidare till nästa. Det kanske är som en arbetskamrat sa om den rätte; ”Det tror man väl varje gång att det är.”