Idag fyller alltså brorsonen trettio. Jag tror fortfarande att han ser ut som på kortet nedan, så jag blir lika förvånad varje gång jag träffar en lång karl med helskägg. Å andra sidan gäller samma sak mig själv, så mötet med min spegelbild är en ännu större chock. Han och hans sambo har köpt hus i Flerohopp. Eftersom det har varit en del strul bor dom kvar i lägenheten i Nybro ännu så länge. Jag ser deras bilar där utanför när jag går till och från jobbet. Därför slog mig aldrig riktigt tanken att skicka hans födelsedagskort till rätt adress. Jag tänkte på den gamla, och den ligger femtio meter från brevlådan. Då kändes det som att jag lika gärna kunde stoppa kortet i deras postbox direkt som att låta Postnord strula till leveransen. När det kom till kritan blev en liten bok som ingick i hans present kvar här i lördags, så jag skulle ändå lämna den också. Problemet var att man låser porten till det hyreshuset tidigare än vad man gör där jag bor. På vägen till jobbet igår kväll stod jag sålunda en meter ifrån postfacket och tittade på det genom rutan på en låst dörr. På hemvägen i morse var det i alla fall öppet, så jag kom in. Problemet då var att boxen var så full att vem som helst kunde plocka ut det jag hade stoppat in. Gossen har inte trott att det fanns någon anledning att kolla den sedan han bytte adress, men uppenbarligen har någon annan inte känt samma sak. Vi får hoppas att ingen kommer på tanken att lyfta på locket och kika in i facket innan han hinner tömma det. Jag brukar tänka samma sak när jag blir orolig för om jag har kommit ihåg att låsa ytterdörren. Det händer väl inte så ofta att någon går runt och känner på dörrarna. Inte ens när jag struntar i att stiga upp och öppna när jag vaknar av dörrklockan, brukar den som ringer på ta i dörrhandtaget för att kolla om det är låst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar