När jag är på mitt mest mordiska humör, brukar jag tänka att den enda anledningen till att ingen lossar hjulmuttrarna på en viss persons bil, är att alla skulle förstå att det var jag. Efter att ha sett en dokumentär om Jonna Henningsson inser jag vilken mes jag är. Hon hade i och för sig mer anledning än jag att vara svartsjuk, eftersom hennes kille var ihop med två tjejer samtidigt. Hon gjorde hur som helst upp en plan. Hon skulle slå den andra tjejen medvetslös, spruta in alkohol i hennes blod och placera hennes kropp på ett järnvägsspår. Alla skulle tro att hon hade blivit överkörd av tåget på fyllan. Nu sprack planen, så efter att ha dödat den andra med kniv, styckade hon kroppen och gjorde sig av med den. Som jag fattade det kunde hon rentav ha kommit undan med det, om hon inte hade anmält sig själv. Poliserna trodde henne knappt, förrän hon visade var kroppen fanns. Nu har hon å andra sidan redan tillbringat flera år på Hinseberg, fast hon inte ens har fyllt trettio. Hon verkar fortfarande bli besatt av andra människor. En medfånge hade bett att få byta anstalt, när Jonna blev för närgången. Hon hade förfalskat väninnans namnteckning, och skickat in en hindersprövning för att dom skulle kunna gifta sig med varandra. Hon hade till och med kontaktat en präst, som hade gått med på att viga dom. Enligt den andra flickan var dom enbart vänner och hade ingen romantisk relation över huvud taget. Nu är jag väl förhoppningsvis så pass gammal att man kommer att skylla på demens, om jag skulle släppa alla spärrar sådär. Man kan väl hoppas att jag fortsätter behålla svartsjuka och andra fula tankar och känslor inom mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar