När man, som jag, bor ensam blir man extra rädd när det skramlar till i ett annat rum. Det finns ju rimligtvis ingen där, som kan åstadkomma något oväsen. När det nu hände i alla fall funderade jag febrilt på vad jag kunde ha ställt ifrån mig så dumt så det kunde ramla. Jag kom inte på något, och jag såg inte heller någonting speciellt vid en hastig husesyn. Jag började fundera på om ljudet kunde ha kommit inifrån grannen i alla fall. Till slut upptäckte jag en bar fläck på väggen, och bakom tv:n låg två av mina broderade tavlor. Den översta hade rasat ner från väggen och tagit den undre med sig. Tur i oturen var att ingen av dom hade gått sönder och att dom hade missat strömbrytaren till tv:n. Jag har fått lära mig att den tappar minnet om man bryter strömmen, och tavlorna hade landat precis intill den knappen. Sedan får man väl tro att det var tur att jag inte satt och såg på tv när det hände, för då hade väl hjärtat stannat av chocken. Efter det kunde dom efterlevande ha funderat på om det hade hänt i den ordningen, eller tavlorna trillade ner för att jag dog. Man har ju hört om klockor som stannar. Med tanke på hur många av dom människor jag har älskat som har gått före, funderar jag rentav på om det var någon av dom som ville göra sin närvaro känd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar