Eftermäle.

Ända sedan jag skaffade dator efter millennieskiftet har jag haft mailadressen ”eremiten”. Den stämmer bara bättre ju längre åren går, för jag träffar folk alltmera sällan. Ännu så länge skyller jag på jobbet. Där är umgänget desto mer intensivt, så när jag kommer hem är det skönt med lite lugn och ro. Återstår att se om jag blir mer social, ifall jag lever så länge så jag hinner gå i pension. Allra sämst är jag på att hålla kontakten med släkten. Den främsta anledningen till att jag har fått veta när mina morbröder har gått bort, har varit att jag och mina bröder måste godkänna deras testamenten. Jag glömmer aldrig den förmiddag jag blev väckt av telefonen, och låg kvar i sängen och diskuterade med en av mina morbröders avlidna frus måg. Jag fattade inte ens förrän i slutet av samtalet vem jag talade med, eftersom jag kände honom som Laban, som var hans smeknamn. Nu hade han presenterat sig med sitt riktiga namn. För ett par veckor sedan fick jag ett rekommenderat brev om att godkänna testamentet efter den siste av mina morbröder. Att hämta det på posten fick vänta till helgen, när jag hade ärende till centrum. Jag postade min underskrivna kopia direkt, men när den inte hade nått adressaten på måndagen ringde änkan och frågade efter den. Vi hade inte så mycket att prata om efter alla år, men jag fick klart för mig att mina bröder hade varit betydligt snabbare med att svara än jag. Kortet på henne och min morbror är taget hemma hos mig för mer än trettio år sedan. Sista gången vi träffades var nog när mormor fyllde åttio 1996. När hon dog året därpå tappade jag kontakten helt med resten av släkten. När det kom ännu ett rekommenderat brev i veckan som gick blev jag orolig att mitt svar på det förra inte hade kommit fram. Nu var det bara en kallelse till bouppteckning. Jag behövde inte närvara, men skulle kallas. Den hålls i deras hem i Staffanstorp. Blev det aldrig av att besöka det medan min morbror levde, kan det väl kvitta nu också.