Att jag har svårt att känna igen ansikten försätter mig stundom i pinsamma situationer. Jag börjar prata med någon jag känner, för att upptäcka att det inte alls är den jag trodde. Det hände mig senast i förra veckan. Jag skyller på att det var mörkt på kvällen, när han kom efter mig in genom grindsnurran till jobbet. Killen jag såg har varit sjukskriven ett tag, så jag började tjoa om flickor som saknade och hade frågat efter honom. En hel harang hann jag få ur mig, innan hans ansikte förvandlades och blev till någon helt annan. Jag hoppas att den okände pojken hann bli lite glad över att flickorna saknade honom, innan han insåg att det inte var honom jag menade. Om jag bara höll munnen stängd skulle mitt liv bli så mycket enklare. Det är inte ofta jag lyckas med det, men det händer faktiskt. Som i somras, när någon jag bara kände till utseendet, hävdade att han var ungkarl. Jag trodde mig veta vem han var gift med, men bet mig i tungan för en gångs skull. I efterhand har jag förstått att han mycket riktigt har varit gift med den jag trodde, men inte är det längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar