På min avdelning på jobbet är det mer eller mindre en livsstil att jobba nattskift. En tjej försökte med tvåskift när hon kom tillbaka från en annan avdelning, men insåg snart att det pallade hon inte alls. Nu när vi ska dra ner till hälften på natten tvingas några byta skift, och vissa har hellre sagt upp sig. Vår nyaste chef är helt fascinerad, för på hans förra avdelning var det tvärtom. Där stod folk på kö för att slippa jobba natt, och på slitytan slutar dom om dom inte får göra det. Personligen stör jag mig till och med på skitsaker, som det snille som hade skrivit på en whiteboard vilken sortering som kördes. Hen hade använt en vanlig tuschpenna, så nu trodde jag aldrig vi skulle kunna ändra det mera. Igår var det borta, så någon har uppenbarligen hittat flaskan med T-röd. Att bända loss träbitar som har kört fast i kapmaskinen eller dra loss vedbandet som har fastnat är inte heller arbetsuppgifter som jag finner meningsfulla. När fikakompisarna drar upp liknande irritationsmoment, kan jag inte låta bli att med rösten drypande av ironi påpeka hur mycket jag kommer att sakna det framöver. Eller inte. Alla kollegor jag har frågat har lovat att lägga en peng i muggen, om dom skulle hitta mig sittande utanför Willys. Mitt enda problem var att dom som sitter där nu säkert skulle spöa upp mig, om jag snodde deras plats. En arbetskamrat kom med den perfekta lösningen. Jag sätter mig helt enkelt utanför fabriksgrindarna. Där passerar ju alla som har lovat att stoppa pengar i min mugg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar