Det finns människor som är så rädda för att dö så dom inte vågar leva. Jag är en av dom. Det innebär bland annat att jag aldrig har besökt brorsdottern och hennes familj i Jönköping, i radhuset som dom flyttade till för ett helt år sedan. Jag har blivit erbjuden bilskjuts, men bara sett rubrikerna om påverkade bilförare framför mig. Nu är i alla fall planen att jag ska följa med och fira deras dotters tvåårsdag helgen efter att jag har slutat jobba. Fördelen med just den helgen är förstås att jag kan vända på dygnet utan att det blir strul med arbetstider på måndagen. Nackdelen med mitt katastroftänk är dom jag redan inom mig hör säga ”hon som precis…” Det är ju så med döden att den alltid kommer olämpligt. Extra fånig känner jag mig ikväll, när en arbetskamrat sitter på ett plan på väg till Thailand. Det ska visserligen vara säkrare att flyga än att åka bil, men den resan lär ta betydligt fler timmar i anspråk. Hur som helst skulle jag gärna vilja se det där radhuset, och från och med slutet av mars lär tid vara det enda jag har. Jag får helt enkelt hoppas att mitt livsmotto stämmer. ”Är din tid inte inne kan ingenting skada dig. Är den inne kan ingenting rädda dig.” Jag brukar berätta om gubben som satt i en hopfällbar vilstol i lugn och ro. Han dog när den fälldes ihop och kvävde honom. Det hjälper nog inte hur försiktig man är. Alla dör på slutet i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar