Arbetskläder.

Jag läste ett inlägg från 2014 på Facebook från en förskollärare, som tyckte det var för jäkligt att dom inte fick arbetskläder. Dom kröp på knäna, var i sand och jord, fick mat, snor och andra kroppsvätskor på sig. Jag har ingen aning om hur det ser ut idag, om dom möjligen har fått arbetskläder, men jag tyckte verkligen att hon hade rätt. Lite märkligt kändes det därför hur emot det där med speciella arbetskläder vi var på kära Kährs, där alla fick det från anställningsdag ett. Från början var det enbart skyddsskor som var ett måste. Stålhättor passar långt ifrån alla fötter. Som jag minns det klarade sig en väninna ända fram till pensionen utan att börja använda dom. Själv försökte jag några gånger, men fick adoptera bort skorna när jag fick ont i fötterna. Till slut hittade jag tillräckligt breda skor för att alla mina tår skulle få plats. Då började jag dessutom scanna fötterna varje gång jag bytte skor, så att jag fick rätt sulor efter hur jag stod och gick. Arbetsbyxorna började jag använda för tio år sedan. Innan dess gick jag i mjukisbyxor. Dom som fortfarande gjorde det blev inte glada när det blev obligatoriskt med arbetskläder för ett halvår sedan. Säga vad man vill om arbetsbyxor, men speciellt bekväma är dom inte. För min egen del var värmen det största problemet. Det var ärm på alla tröjor, och förbjudet att klippa bort den. Jag löste det genom att fästa upp ärmarna med säkerhetsnålar. Annars kan knappast tröjorna ha varit speciellt tjocka, med tanke på hur snabbt man nötte hål på dom. Jag kunde inte motstå frestelsen att slita sönder dom helt när dom var förbrukade, så kortet föreställer en av dom, innan den hamnade i soppåsen.