Vare sig det ringer i telefonen eller på dörren är beslutsångesten densamma. Någonstans i ryggmärgen på mig sitter att man svarar när telefonen ringer och öppnar dörren om någon vill komma in. Numera är det väl inte alltid en lika god idé. Man läser så mycket om folk som blir lurade både per telefon och när dom öppnar för någon, att det enklaste sättet att klara sig undan verkar vara att ignorera alla signaler. På telefonen är det ju bara att strunta i att svara på nummer man inte känner igen. Samtidigt finns den där lilla förhoppningen att George Clooney eller någon annan goding ska höra av sig. Det vore förstås tragiskt att missa. Svarar jag blir jag så arg när det är en säljare, tiggare eller något liknande att det ändå bara är hen som får lida för det. På dörren brukar man kunna höra på signalen om det är någon man känner eller inte. Andra ringer oftast bara en kort signal, men i helgen lurade ett par grannar mig. Dom ringde som sjutton. Jag kastade ett öga genom titthålet innan jag öppnade, men dom stod vid sidan av dörren, så jag såg inte så mycket. Att inte stå så att man syns ordentligt brukar också vara ett tecken på att det är någon bekant. Dom här människorna hade jag hur som helst sett på Facebook strax innan. Dom var jourhem för en katt som hade sprungit bort, och dom bodde på Norra vägen. Det är i princip bara vårt hus som ligger på den. Dom hade ingen skrivare, så dom kunde printa ut flyers att lägga i folks brevlådor, så dom ringde på hos alla i hela huset istället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar