Jag har en tendens att hänga upp mig på mindre fördelaktiga kommentarer. Eller som en tidigare arbetskamrat sa: ”Säg för fan ingenting till Eva. Hon glömmer det aldrig.” En av dom sista (senaste om man vill vara optimistisk) männen jag umgicks med kallade mig vid något tillfälle för lat. Han sa säkert mer positiva saker också, men det var just lat som fastnade. Nu har jag börjat inse att han troligtvis hade rätt. Jag hade lite kontakt med en tidigare kollega över Messenger. Vi slutade samtidigt på kära Kährs, och hon är bara några år yngre än jag. Hon hade kört tidningar i april och maj, och nu jobbade hon timmar på ett boende. Dessutom hade hon gått en starta eget kurs. Under dom veckorna hon har hunnit med allt detta har jag inte gjort någon som helst nytta. I alla fall inte för någon annan än mig själv. Säga vad man vill om att bli kallad lat, men det tycks ha varit en högst relevant beskrivning av undertecknad. Återstår att se om Arbetsförmedlingen lyckas få igång mig medelst en fot i röven till hösten, när det blir skarpt läge. Att gifta sig rikt känns lite sent, att sitta utomhus och tigga verkar vara kallt, och tömmer man madrassen blir det väl hårt att sova. Nu såg jag filmen ”Fem trappor upp” i helgen, och tog till mig det äldre parets resonemang lite. Dom tänkte flytta, eftersom det blev jobbigt att bo så högt upp utan hiss. Det slutade med att dom ångrade sig, och i princip beslutade att det fick gå så länge dom klarade av trapporna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar