När man är barn och när man är riktigt gammal spiller man ju lätt på sig. Jag vill gärna tro att dom flesta har en period däremellan när dom inte gör det. Tyvärr missade jag dom åren helt. Jag kan bara inte äta eller dricka utan att få någonting på mig. Det är som om jag hade hål i läppen. Har jag varit utomhus och ätit korv kan jag upptäcka senapsfläckar på jackan långt efteråt. Medan jag fortfarande var ute i helgerna hällde jag ofelbart det sista av vinet på blusen. Det var extra retfullt, eftersom jag oftast använde vita blusar. Jag minns det inte så själv, men jag kommer ihåg en kille som sa att han inte hade sett mig på hela kvällen. Jag hade någon annan färg, och han hävdade att jag alltid brukade ha vit blus. Med åren har jag hur som helst lärt mig att leva med min klumpighet. Sitter jag ute och äter en glass håller jag den aldrig över mina ben. Vid matbordet lutar jag mig alltid över tallriken. Skulle olyckan ändå vara framme går jag raka vägen till tvättkorgen med det nedspillda plagget, och tar på mig något rent. Att försöka torka bort spillet slutade jag definitivt med efter att ha ätit grillbuffé på Robinson Crusoe i Borgholm. Jag försökte torka bort sås med en färgad servett, så fläcken blev både större och fulare. Ljusa byxor använder jag i princip aldrig, eftersom jag inte kan hålla dom rena. Det hängde två par i garderoben, men det ena tog jag till jobbet, när jag fick ont om arbetsbyxor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar