Efter fyrtio års industriarbete har till och med jag lärt mig det krångliga ordet karpaltunnelsyndrom. Handlederna är bara ett exempel på allt som slits, och det finns gott om skydd att tillgå. En flicka pratade om att skaffa till båda sina tummar, som hon hade ont i. En annan hade ett proffsigt skydd till sin arm. Det tror jag var självhäftande på något vis. Hon hade både tennisarm och golfarmbåge (eller om det var tvärtom), fast hon inte ägnade sig åt någon av sporterna. Själv använder jag ett betydligt mindre proffsigt stödbandage till min onda handled. Jag brukar rentav kalla det för trasa. Det är lite oklart om det verkligen ger lite stöd, eller det mest är samma psykologiska effekt som Bamseplåster ger när man har slagit sig. Jag använder en hemma och har en i ryggsäcken att ta till på jobbet, om jag skulle få alltför ont. Den jag hade här hemma började bli så sladdrig att den knappast gav något stöd längre. Det är en lång tub, som man klipper till önskad längd av, så jag bestämde mig för att fixa en ny. Eventuellt skulle jag behöva köpa en ny, men först kollade jag i mitt skåp för att se om jag hade sånt hemma. ”Tubigrip” tänkte jag när jag steg upp på pallen som korta människor måste ha för att nå upp i sina köksskåp. Inte bara hette den exakt så, jag hade dessutom en hel oöppnad förpackning i mina gömmor. Den största anledningen till att jag försöker organisera mina prylar är alltså att jag inte har en aning om vad jag har och inte. Visste jag inte var jag skulle söka, skulle jag köpa dubbelt av sånt som redan finns här hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar