Det låter kanske lite motsägelsefullt att jag, som har jobbat inom industrin i 41 år varav 28 på kära Kährs, uppmuntrar ungdomarna som börjar där att ta tag i sina liv och komma vidare. Framför allt är grejen att dom flesta inte tänker jobba där lika länge som jag har gjort, men har man ingen plan är det lätt att bli kvar. En fast inkomst är ju ganska bekvämt att ha. Jag brukar berätta om arbetskamraten som bara skulle jobba där tills hon hittade något annat. Jag tror hon har varit anställd i mer än 30 år vid det här laget. Det tragiska med att jag uppmuntrar dom att sluta, är att det sedan är jag som saknar dom mest. En tjej håller som bäst på att utbilda sig till veterinär light enligt mig. Yrket heter förstås något annat, men jag har inte lyckats lära mig vad. Hon jobbar fortfarande hos oss halva veckorna medan hon pluggar. En annan har sagt upp sig och ska bli undersköterska. Väldigt många verkar ha slutat igen bara några veckor efter att dom var färdigupplärda. Rekordet togs nog av en tjej som inte ens stannade en vecka. Hon blev yr och mådde illa av det löpande bandet. Det borde väl ha funnits någon annan avdelning som passade henne bättre, men hon sa upp sig direkt. Arbetsmarknaden verkar se hyfsat ljus ut i dagsläget, åtminstone för nästa generation. Själv funderar jag mest på om och när jag har råd att gå i pension.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar