Som barn läste jag en del barn- och ungdomsböcker. I närheten av föräldrahemmet fanns ett bibliotek, som var öppet någon kväll i veckan. Som ung vuxen läste jag mest kärleksromaner typ Harlequin. Jag misstänker att man fick en lika skev syn på kärlek av dom, som synen ungdomarna idag får på sex av att titta på porr. Innan jag slutade läsa helt lyssnade jag på ljudböcker. Då kunde man göra annat under tiden, och till och med lyssna på böcker på jobbet. Då blev det lite mer blandad kompott, och jag har till och med läst några av dom klassiska författarna. Det visade sig att jag kunde använda mitt bibliotekskort till att låna ljudböcker på nätet. När jag fick boken om luffarna i min hand hade jag inte läst annat än tidningar på flera år, men nu har jag plöjt igenom den. En aha-upplevelse fick jag eftersom jag har läst Torgny Lindgrens bok " I Brokiga Blads vatten". I "Luffarnas liv och leverne" fick jag veta att Brokiga Blad var smeknamnet på en luffare som hette Herman Sixtus Andersson. Min favorit är ändå Tröske-Henning. Han hette egentligen Henning Valfrid Johansson. Jag älskar dels att han sägs ha varit lika lat som jag är själv, och dels hur han svarade prästen Sandelius. Nu använder jag orden i slutklämmen från luffarskivan, där anekdoten också fanns med, eftersom det är så jag skulle ha uttryckt mig. Han hade fått en liten peng av prästen för att han jobbade åt honom i flera timmar. Efteråt upprepade Henning gång på gång att "Gud är god." När prästen till slut frågade varför han sa så, svarade Henning "Jo, som låter en sån snål jävel som dig leva kvar."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar