Film.

Det där med tycke och smak skiljer sig verkligen från person till person. När jag har sett en film läser jag ofta i efterhand på nätet vad andra tyckte om den. ”Benjamin Buttons otroliga liv” var till exempel nästan tre timmar lång, men jag verkar ha varit den enda som tyckte att den gott kunde ha kortats med någon timme. I ”Boktjuven” talade alla engelska med tysk brytning, vilket någon hängde upp sig på. För mig var det perfekt, för då kunde jag hänga med i dialogen, och ändå få en känsla av vilket land det handlade om. Jag har valt bort många intressanta dokumentärer, för att dom har varit tyska. Nu senast såg jag ”A little chaos”. Den handlar om Frankrike, men hade den varit på franska hade jag aldrig sett den. Recensionen jag läste tyckte det var helt fel, men att det var ett bra kostymdrama. I min värld var det där med att det handlade om en sedan länge svunnen tid snarare ett aber. Det som lyfte filmen i mina ögon var en kärlekshistoria, men den nämnde inte ens recensenten. Så var det en av Alan Rickmans sista filmer. Han hade både regisserat, skrivit manus och spelade självaste kung Ludvig XIV. Rickman dog ett par år senare. Snacka om att lämna jordelivet med flaggan i topp.