Jag läser ibland om äldre människor, som tycker det är så tråkigt att äta ensamma. Jag antar att det hänger ihop med vad man har vant sig vid genom livet, och att det är därför jag känner precis tvärtom. Jag vill definitivt vara ifred när jag äter. Blir jag så gammal så jag måste sitta med vid kladdandet på ett sjukhem kommer jag förmodligen inte att kunna äta alls. Det här är en av anledningarna till att jag sällan äter ute. Vill jag ha mat som någon annan har lagat hämtar jag den, och äter den hemma hos mig. Det blir dessutom bara hälften så dyrt, eftersom det mesta räcker i två dagar till mig. Undantaget som bekräftar regeln är Parkgrillen. Där äter jag någon gång ibland, framför allt sommartid när man kan få mjukglass till dessert. Den är ju lite svår att ta med sig hem. Jag är uppenbarligen snudd på den enda som beställer den minsta hamburgaren, för dom brukar bara finnas frysta. Det betyder att jag får vänta en stund på min mat. Medan jag väntade igår insåg jag exakt varför jag föredrar lugnet i mitt eget kök. Dom enda gästerna förutom jag var tre personer från tre generationer, men som dom lät! Dom pratade hela tiden, och vanlig samtalsvolym räckte tydligen inte. Man kunde tro att dom stod på varsin sida av torget och skulle göra sig hörda. Jag hade huvudvärk långt innan jag ens hade fått min mat. Den gången var jag glad att den dröjde. Under tiden hann dom bli klara och lämna området, så jag fick äta i lugn och ro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar