Av någon outgrundlig anledning verkar hälften av allt jag gör försiggå antingen nere vid golvet, eller så högt upp så jag måste använda en pall för att nå. Åtminstone känns det så nu när jag har rejält ont i högra låret. Jag anstränger alltid höger ben mest när jag ska upp. Det är varken lätt att komma ihåg att man ska göra tvärtom eller att genomföra det. Skulle jag lyckas så pass bra så benet känns lite bättre, glömmer jag mig förstås, och sliter upp det rejält igen. Nu har det åtminstone slagit mig att vitsen med min lilla trappstege är att man kan ta betydligt mindre steg uppför den. Det blir inte alls lika tungt som att lyfta upp mig på en pall. På tal om tungt så misstänker jag att den bästa lösningen vore att gå ner tjugo kilo, men alla som har försökt vet att det inte är det lättaste. När jag ska upp från golvet får jag försöka klättra på någonting då också, eller skjuta ifrån själva golvet med händerna. Alternativet är att stå kvar upprätt och böja mig ner. Jag hatar verkligen att stå som en fällkniv med huvudet nedåt, men då slipper jag åtminstone problemet med att ta mig upp från golvet efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar