Att mina svarta tatueringar har bleknat betänkligt på några år, har jag förstått hänger ihop med att konstnären använder mycket skuggor. Själv har jag tänkt att det kanske bara är bra att dom är lite mer diskreta och inte så kolsvarta på en gammal tant. Andra har det uppenbarligen stört, för det är många som har påpekat det. När jag kom på att man kanske kunde passa på att färglägga dom lite när man bättrade på dom, kom saken i ett annat läge. Min allra snyggaste tatuering har jag på låret, så den är det aldrig någon annan än jag som ser. Halva grejen med den är färgerna. Det tog mig ett par månader att få ihop ett meddelande med bilder för att förklara för tatueraren vad jag hade tänkt mig, få svar på det och till slut få en tid. Igår var det i alla fall dags. När jag var fjorton började jag gå på dans där det var arton års åldersgräns. Det har tatueraren också, men nu har jag passerat den med fyrtio år. Han gör aldrig någonting halvhjärtat, så han höll på i tre timmar, men så är jag mycket nöjd med resultatet också. Jag visste inte ens om det var möjligt att göra något sånt här, när tatueringen var svart från början. Frissan, som håller till i samma lokaler, trodde att jag hade gjort något jättestort, eftersom jag hade varit där så länge. Då hade jag inte gjort något nytt alls. Vi fortsätter med den andra armen om ett par veckor. Kostnadsmässigt konstaterade jag att det var tur att det bara var tatueringarna jag ville fixa till på min kropp. Att operera synfel eller lyfta tillbaka brösten till ursprungsläget skulle ha kostat tio gånger så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar