Hemmablind.

Hemma hos särbon noterade jag vilken stor dörröppning han hade in till vardagsrummet. Det fanns dessutom gångjärn på båda sidorna, så där bör ha suttit någon typ av dubbeldörr. Dörrarna var avhakade, och hade stått uppe på vinden sedan han flyttade in i lägenheten. Här hemma gäller samma sak min köksdörr. Den vore förstås bra att ha när man lagar mat. Resten av tiden vore den desto mera opraktisk, eftersom innerdörren till ytterdörren (kan man skriva så?) sitter på samma ställe. Dörren till vardagsrummet har i alla fall hängt där den ska i alla trettio år som jag har bott här. Jag minns till och med att den var brun före renoveringen i början av nittiotalet. Då målade dom den vit. För övrigt verkar jag aldrig ha studerat den speciellt noga. När jag gjorde det visade det sig att min dörr också är i två delar. En i normalstorlek och en som bara är ett par decimeter bred. Den sistnämnda har jag aldrig öppnat, och därmed inte alls reagerat på att den fanns. Inte ens när jag har dammtorkat spegelkanterna på den, har det slagit mig att det var en öppningsbar dörr där också. Vanans makt är verkligen stor. Öppnar man upp alltihop får man nästan känslan av en öppen planlösning.