Min järnhäst.

Min ena bror har alltid hävdat att man får vad man betalar för. När det gäller min nya cykel är jag benägen att hålla med honom. Det finns förstås en anledning till att dom flesta cyklar kostar dubbelt så mycket som den gjorde. Men bor man i en stad där vissa verkar ha hela sin utkomst från att sno cyklar, är man inte speciellt sugen på att bjuda dom på mer än nödvändigt. Jag vill åtminstone gärna tro att det känns aningen mindre jävligt att bli av med en billigare cykel, och att kunna köpa en till för samma pris som en av ett dyrare märke. Fast efter ett par månader med den här börjar jag snart undra om det var det man brukar kalla för ett måndagsexemplar. Baklyset klarade inte av att tändas och släckas mer än ett par gånger, innan det slutade fungera. Det kunde ha dröjt hur länge som helst innan jag märkte, eftersom jag sällan är ute och cyklar efter mörkrets inbrott numera. Det upptäckte särbon, som är ett aningen större kontrollfreak än jag. När vi pumpade däcken för första gången pyste luften ur det ena. Det visade sig att cykeln var försedd med någonting så gammaldags som ventilgummin, och det ena hade spruckit direkt. Det senaste som gav upp andan var alltså vevlagret. Man får väl vara tacksam om man hinner byta ut alla svaga delar medan garantin gäller.