Spel.

Att allt beror på vem som lär ut saker och ting begrep jag redan för fyrtio år sedan, när väninnan lärde mig dansa hambo på bygdegårdens toalett. Inne i själva lokalen där danskursen hölls hade jag inte lyckats fatta hur det skulle gå till. Nu senast gällde det ett sällskapsspel. Jag hade hittat ett som verkade jättekul, men jag insåg att jag skulle få problem innan jag fattade hur det skulle spelas. Efter att ha läst igenom hela beskrivningen stod mitt hopp till att det antingen skulle stå klarare när man började spela, alternativt att ungdomarna skulle lyckas förklara så att jag förstod. Ett tredje alternativ visade sig vara att söka upp en beskrivning på nätet. Av någon anledning var det inte exakt samma som i förpackningen, och den här varianten var mer lättbegriplig för mig. Nu återstår att se om det är så kul som jag tror, och om någon mer än jag tycker det, så jag får någon till att spela det med mig. Man kan visserligen inte vara mer än fem, men dom vi brukar vara flera med ska snart bli föräldrar. Med småbarn brukar man inte få så stora möjligheter att spela sällskapsspel i lugn och ro. Det är grabben på kortet från 1989 ett levande bevis för. Vi tyckte att han kunde ligga där och roa sig själv medan vi vuxna spelade. Det tyckte inte han. 28 år senare är det med honom och hans flickvän jag spelar oftast.