Åldersnoja.

Filmen ”Benjamin Buttons otroliga liv” var redan tio år gammal när jag såg den. Jag hade inte ens hört talas om den innan, men i en annan film hörde jag en flicka referera till karaktären. Det kändes som en film jag borde gilla, men den var för murrig för min smak. Onödigt lång kändes den också med sina närmare tre timmar. Jag gillade Nöjesguiden, som placerade den i genren åldersnoja. Lite så är det väl man känner, när man inte ens fattar hur gammal man är. Jag hängde med upp till knappt femtio. Att jag raskt närmar mig sextio är ingenting jag har lyckats ta in. Kortet föreställer min farmor, när hon fyllde åttio. Imorgon är det trettiotvå år sedan, men jag minns ännu att hon förundrat frågade mig hur mycket det var hon fyllde. Någon hävdade att det bara är gamla människor som säger lasarettet om sjukhuset, men det har jag gjort i hela mitt liv. Den enda gången jag känner mig lite yngre numera är efter ett par öl. Jag hade en diskussion med tjejen bakom bardisken om det sist jag var på puben. Hon jobbade ihop med sin pappa, och kallade honom för just pappa hela tiden. Jag försökte få henne att inse hur svårt det var att uppehålla illusionen om att jag var i hennes ålder, när hon envisades med att kalla någon i min ålder för pappa.