Jag var nästan fyrtio när jag skaffade min första tatuering. Det var fotbollslaget Lazios maskot, fast utan boll. Min tanke var att han såg så arg ut, så blev jag förbannad på någon behövde jag inte säga något. Jag kunde bara hålla fram armen. Han var inte speciellt stor, så med tiden blev han lite suddig. När någon trodde att det var en kuk i hatt, kände jag att det kanske inte var så passande på en halvgammal tant. För sex år sedan tatuerade jag därför över honom med Grinchen. Tanken var att jag skulle kunna ta det som en komplimang när någon hävdade att min tatuering var ful. Både han och Sméagol, som jag gjorde på andra armen, är fula så dom är söta i mina ögon. Sedan dess har jag besökt killen som tatuerar mig vartannat år. 2015 gjorde jag ett brustet hjärta på ryggen med en ängel och en djävul på varsin sida. För två år sedan blev det ”man’s ruin” på låret och en man i ett cocktailglas på rumpan. I år lade vi bara färg på dom två som stundtals syns fast jag har kläder på mig. Nu lär det inte bli mer, så kollaget visar dom sju jag har.
Paret nedan där mannen bara är ett skelett har jag varit lite sugen på. Den känns relevant när han där uppe hämtar hem en i taget av dom man har älskat. Teckningen av Don Martin såg jag på framsidan av en tidning under min senaste sittning hos tatueraren. Den platsade definitivt som tillräckligt ful för att vara söt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar