Insändaren nedan fanns att läsa i min morgontidning igår. Jag tyckte det var synd att den som skrev hade glömt att nämna vilket företag det gällde. Jag kände nämligen igen samtliga klagomål från arbetsplatsen jag har tillbringat dom senaste tjugonio åren på. Alltså var jag nyfiken på om det gällde den, eller det finns fler industrier med varma, obekväma arbetskläder, dåligt tempererade lokaler och slitna pausutrymmen. Apropå slutklämmen om uppmuntran pratade jag nyligen med någon som när cheferna undrade vart Kährs-andan hade tagit vägen, tipsade dom om att vi fick presenter till påsk, semestern och jul förr. Avdragsgillt för företaget och uppskattat av personalen. Nu gick jag in på tidningens webbsida. Min tanke var att någon kunde ha kommenterat insändaren där, så jag fick veta vilken arbetsplats den handlade om. Där fick jag svar direkt, för där var inte rubriken ”Börja bry er om er personal” utan ”Kährs bry er om er personal”. Det var alltså inte insändarskribenten utan den klåfingriga personalen på Barometern som hade gjort insändaren helt obegriplig. Jag skrev min första insändare till Kamratposten när jag var åtta år gammal. Det här beteendet fick mig att sluta för bra många år sedan. Det blir ju lite pinsamt att skriva under med sitt namn, om dom sedan redigerar om insändaren så den får en helt ny mening alternativt blir snudd på obegriplig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar