Med tanke på hur svårt jag har att känna igen folk i en kvickhast, var det rena turen att jag såg vem jag mötte i söndags. Jag kom på cykel, och då har man ju definitivt inte många sekunder på sig att identifiera den mötande. Han kom gående med en skottkärra. Jag undrade mest vad han gjorde där, eftersom det var långt ifrån hans och hans hustrus bostad. Ja, där jag trodde att dom bodde alltså. Dom hade flyttat hösten 2017. Han jobbar på Kährs, och jag känner att vi har träffats senare än så, men frågan om var dom bodde har tydligen aldrig kommit upp. Jag har missat värre saker än så just den hösten. Det är inte mer än ett par månader sedan jag fick veta att en god vän dog då. Sånt annonserar ju familjen om, så hur jag hade lyckats missa det är ett mysterium. Efter att ha letat upp dödsannonsen på nätet tycker jag att jag borde ha reagerat både på hennes namn och på hennes och makens som par. Henne har jag för övrigt sett på stan flera gånger sedan jag fick veta att det omöjligt kan vara hon. En av frågorna jag fick i söndags var om jag har ”någon hane att pilla på”. Jag tyckte det var ett så intressant sätt att uttrycka det på att jag log åt det hela kvällen. Svaret var det vanliga att jag tycker det är bra mycket roligare att pilla på min dator.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar