Smaskens... förr.

I ett frågespel fick jag klart för mig att melass är biprodukt vid tillverkning av socker. Det förklarade ett och annat, eftersom jag kom ihåg det som att det var melass vi stundtals åt som barn. När jag googlar på det inser jag att det nog snarare var betfor, och plötsligt är det det ordet som låter bekant. Betfor består av ungefär 90% torkad betfiber och 10% melass, så båda orden kan finnas kvar i mitt undermedvetna sedan barndomen. Det var hur som helst så att kompisens föräldrar hade bondgård, där det fanns sånt. Vi satt på dom där säckarna och pillade upp små hål, så vi fick ut betfor att stoppa i munnen. Jag kan nästan svära på att jag minns hur det smakade, även om man säkert inte skulle känna igen smaken idag. Vi var inte så bortskämda med godis, och glada för allt som var lite sött. I mitt föräldrahem vispade vi äggula och socker. Jag minns mest hur uthållig den ene av mina bröder var. Han kunde fortfarande hålla på och vispa, när mitt för länge sedan var uppätet. Det blev godare ju längre man vispade. Huruvida det var så gott som jag minns det över huvud taget torde vara lätt att testa, för jag har både ägg och socker hemma. Dock är jag lite mer bortskämd med köpegodis idag. Jag minns hur min mamma ville prova dopp i grytan i vuxen ålder. Det var inte alls så gott som hon kom ihåg det.