Krukväxter.

Jag blev lite chockad när jag läste i en artikel om inredning att mitt hem känns dött. Närmare bestämt stod det att gröna växter behövs för att hemmet ska kännas levande. Här har inte funnits någonting sånt på tjugo år eller så. Jag, som oftast minns det som var dåligt, kommer bara ihåg blomflugor och allt kladd när växterna skulle planteras om. Det händer fortfarande att jag har mardrömmar om att jag har glömt att vattna mina krukväxter, och i drömmen har jag förstås mängder. Gröna fingrar har jag aldrig haft. Det blev den granntjej varse, som bad mig ta hand om en stor och fin krukväxt medan hon var bortrest. Jag skötte den exakt enligt anvisningarna jag fick, men lyckades ändå ta död på den. När jag var yngre hade jag någonting som klättrade på en vägg, en stor monstera, yuccapalm, kaktusar och jag vet inte allt. Det enda jag kan känna mig något lite sugen på att släppa in i mitt hem igen är nässlorna. Palettblad tror jag dom heter egentligen. Man fick sticklingar av bekanta. Det fanns hur många olika varianter som helst, och dom växte som ogräs. Ni kan själva se dom i fönstret bakom mig på kortet nedan från 1981. Ute på balkongen har jag inte heller haft vare sig blommor eller annan gröda på bra många år. Jag köpte ett par fuskamplar till slut, men inte ens dom hänger jag upp längre.