Göta.

Eftersom jag själv är en extremt social person, som pratar med kända och okända, har jag aldrig riktigt förstått dom som tycker att det är svårt att hitta vänner, när dom flyttar till en ny stad. Göta träffade jag på bussen till Kiviks marknad i mitten av nittiotalet. Hon var nästan jämnårig med min pappa, men ålder är ju som bekant bara en siffra. Att skriva att vi umgicks kort men intensivt är en sanning med modifikation. Vi träffades nämligen bara en gång om året. Den första sommaren umgicks jag bara med henne och två damer till under den där bussresan. Sommaren därpå åkte jag tåg till Emmaboda, där jag blev hämtad. Så var jag kvar hos Göta, som bodde utanför Broakulla, över natten. Det tredje året var hon och två damer till hemma hos mig en eftermiddag. Kortet är taget den dagen. Jag tog det med självutlösare på oss alla fyra. Jag såg inte förrän efteråt att hon gömde sig bakom dockan, men det är det enda kortet jag har på Göta. Vi fortsatte skicka julkort till varandra i många år. Jag skrev alltid Franzén på dom, men hur det missförståndet hade uppstått har jag ingen aning om såhär tjugofem år senare. När det inte kom fler kort sökte jag efter henne på nätet, och insåg att hon hette Fransson. Hon verkar ändå ha fått mina julkort. Det kan vara fördelen med att bo på en mindre ort, att dom vet vem man menar, även om man har fått namnet om bakfoten. Igår fanns Götas dödsannons i tidningen. Hon blev en bra bit över nittio.